Jag vet ingenting om Horace Engdahl. Jag vet ingenting om vad som hände bakom de lyckta ekdörrarna under bråket inom Svenska Akademien för snart tio år sedan. Det gör ingen annan heller utöver de aderton. Vilken tur att jag inte är ett barn och därmed kan skilja på verk och person ifall det skulle vara nödvändigt. Horace skrev nämligen något av det finaste jag någonsin läst om Göteborg. I boken "Op. 101" beskriver han utsikten över Vasaparken så här:

"Jag letar efter ord och det jag till slut mumlar för mig själv är någonting i stil med ”Ah, Europa!”"

”Ah, Europa” har blivit mitt mantra varje gång min lokalpatriotism svajar.

Vilket den gör ibland. Jag bor ju hellre här än i Vedhall eller Lilla Edet men vet inte om det beror på att affären är öppen till 23 och att det inte luktar koskit snarare än någon slags förbehållslös kärlek till Göteborg.

Vad värre är att jag tror jag älskar Stockholm. Dom säger att folk är skitviktiga och snorkiga där. Det har jag aldrig märkt. Eller så är jag också skitviktig och snorkig vilket förklarar saken. Jag jobbar ju också med media, har bråttom och fram tills att jag stod på örat och slog sönder mina glasögon häromåret åkte jag gärna Voi. Samtidigt är jag inte dummare än att jag begriper att min bild av huvudstaden färgats av att det oftast vankas häng med gamla kompisar, alkohol och fest där.

Kanske är det mest att ÅKA till Stockholm jag älskar? Vid närmare eftertanke har jag aldrig stannat där längre än två nätter på raken.

Om jag skulle flytta med mina nuvarande ekonomiska förutsättningar hade jag förmodligen hamnat i Södertälje och då kan man lika gärna bo i Åmål.

Märk väl att jag definitivt tokälskar delar av Göteborg. När jag står på Stigbergets krön och tittar bort mot Majorna en disig vårdag fylls kroppen av en slags sprallig lycka. Samma med kvarteren runt Domkyrkan på eftermiddagen. Varför jag får liknande känslor på Chapmans torg finns ingen rimlig förklaring till.

Det kanske är förmätet att jämföra mig med en medlem av Svenska Akademien.

Det kanske är förmätet att jämföra mig med en medlem av Svenska Akademien.

Men lika ofta kryssar man mellan gyttjefyllda västlänksgropar i regn och blåst samtidigt som man förbannar den Göteborgska permahösten. Då är det lätt att drömma sig bort till Mosebacke torg. Men alla relationer kräver ett visst mått av uppoffring. Fråga inte vad Göteborg kan göra för dig, fråga vad du kan göra för Göteborg. ibland behöver man lite hjälp utifrån. Jag fann min i litteraturen. För när det känns som mest tröstlöst går jag ut på balkongen och hojtar ”Ah, Europa!”

Det är som en trollformel. Det kvittar att min utsikt är totalt obefintlig eller att balkongen är full med tomburkar och äldste sonens boxningsgrejer som han inte fick med sig i flytten. Det kvittar om man känner ciggdoften från röktanten några våningar under. Göteborg blir plötsligt en gnutta magisk igen.

Horace Engdahl skrev en hel bok, ”Spårvagnsresor med Mr Hume”, om sin nya hemstad. I den åker han mellan ändhållplatser och låtsas att filosofen David Hume (1711-1776) hänger på.

Det kanske är förmätet att jämföra mig med en medlem av Svenska Akademien. Att jag är medlem av Nationella Ankistförbundet i Sverige (en förening för folk som gillar Kalle Anka) smäller inte lika högt. David Hume vet jag inte ett smack om mer än att han nämns i en Monthy Python-låt om supande filosofer (”David Hume could out-consume Wilhelm Friedrich Hegel”).

Men jag har däremot lyssnat på varenda låt Ronnie James Dio (1942-2010), sångare i Rainbow, Black Sabbath och sedermera soloartist, någonsin skrivit. Med viss fantasi kan man påstå att han, precis som David Hume, var något av en filosof. Så nu ska jag åka älvsnabben med Mr Dio.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Det är roligt att vara sparsam

Ämnen i den här artikeln

Senaste nytt - Världens gång

Lars Fritsch: Det var längesedan det fanns riktiga pengar i riktiga lönekuvert

Maria Näslund: ”Det har snöat hela natten!”

Kristian Wedel: Jag har glömt vad jag hade för åsikt om Beatles

John Brovik: Hyland skickades till den sensationella fyrplatsen

© Göteborgs-Posten