Vem som än hittade på att svensken är tystlåten och blyg kan aldrig ha åkt spårvagn. Det finns nämligen inget en go, gärna lite påstruken, göteborgare tycker bättre om än att slänga käft med en total främling. Det här är ingen stad för introverta.

Själv befinner jag mig lite snett vid sidan av skalan introvert-extrovert. Ibland vill man babbla sig hes och veta allt om alla. Ibland vill man stänga in sig i källarförrådet för att få lite lugn och ro. Det handlar om dagsform. Förra lördagen, på vagnen hem från gymmet, befann jag mig helt klart i det lite mer osociala och vresiga läget. Jag var både trött och sur. Trött eftersom jag tränat. Sur eftersom träna är det värsta jag vet. Med mungiporna nerdragna och träningsskorna i handen kunde jag bara tänka på soffan hemma och den episka gubblur som snart skulle tas i den.

”Vad är det för storlek på dom daa?” hör jag plötsligt.

I mitt dagdrömmande hade jag inte märkt att en av Göteborgs många snickesnackare hade........

© Göteborgs-Posten