Den som någon gång känt sig obekväm på ett släktkalas eller svurit eder vid schemaläggningen över vem som ska få vistas när i syskonskarans gemensamma sommarstuga, kan åtminstone trösta sig med en sak.

Utan familjekonflikterna hade vi inte haft någon dramatik. Det fattade redan Aiskylos, Sofokles och Euripides. Shakespeare, naturligtvis. Henrik Ibsen med sitt dockhem och August Strindberg med ”Fadren”. 1900-talets Eugene O’Neill och Arthur Miller. För att inte tala om Lars Noréns borgerliga kvartetter och våra dagars prestigeserier.

Som ju påfallande ofta suger dramatisk näring ur släktträdens rottrådar – från Oidipus till ”Game of thrones” och ”The bear”, via fadersvålnadens rop på blodshämnd i ”Hamlet”.

Såklart, höll jag på att skriva. De närmaste relationerna har ju en tendens att spilla över på samhället i stort, såväl i vår tid som under antiken. Och har också gjort oss till de vi är – både i bokstavligt biologisk och mer psykologisk bemärkelse.

Eller som Norén låter en av föräldrarna i pjäsen ”Bobby Fischer bor i Pasadena”, som lägligt nog spelas på Folkteatern senare i höst, formulera det för sin vuxna dotter: ”Du inbillar dig väl inte att du – som någon sorts palestinsk stat – kan utropa din ensidiga självständighet utan att vi godkänner det? Då har du fel. Du är medlem av den här familjen så länge vi existerar.”

Huruvida det ska tolkas som ett löfte eller ett hot är upp till var och........

© Göteborgs-Posten