Före Göteborgskravallerna var jag en helt annan |
För snart 25 år sedan var jag en av dem som deltog i manifestationerna inför toppmötet här i Göteborg 2001. Jag var en bit över 20 år och det jag minns av stämningarna månaderna före är just hoppet om en rimligare jord, optimismen, ljuset.
Kanske är alla yngre människor fulla av hopp, varför skulle man annars streta vidare. Men det låg också i själva ögonblicket – det nya millenniet, internet som nu plötsligt syresatte tanken, den lite berusande känslan av att vara uppkopplad mot världen.
Jag gick nyligen igenom mina dagboksanteckningar från då och slogs av hur uppslukad jag var av just samtiden. Läste debattböcker om Tobinskatt och the battle of Seattle, om proteströrelser och skuldavskrivningar. Prenumererade på svenska Le monde diplomatique, Colors, Advocate. Var på sjösättandet av Attacs Göteborgsavdelning på Pustervik. (Och lyssnade uppenbarligen, ve och fasa, på Manu Chao.)
Inte för att jag känner mig alldeles förfrämligad inför den jag var då. Men i anteckningarna är det tydligt att det finns en skillnad mellan mitt politiska jag före och efter toppmötet i Göteborg 2001.
Under de dagarna var jag överallt: utanför Hvitfeldtska när demonstranter bröt sig ut och sprang över containertaken, på Reclaim the streets-festen på Vasaplatsen, strax innan skotten föll. Och när barägare började spika igen fönstren diskuterade........