Attacken i Gubbängen måste bli en väckarklocka

På Moment teater i Gubbängen i Stockholm har jag haft flera stora konstupplevelser. Här har jag sett Vladimir och Estragon vänta på Godot i en underbar tolkning av Göteborgs stadsteaters tidigare konstnärliga ledare Pontus Stenshäll. Liksom en lysande ”Fedras kärlek” och en uppgörelse med nationalistisk kulturpolitik: ”Trevlig kultur”.

Det var också här som ett antal antifascister under onsdagen samlades för att lyssna på en föreläsning, i arrangemang av Vänsterpartiets och Miljöpartiets lokalgrupper i Söderort samt tidskriften Expo.

Mitt under mötet trängde sig fem maskerade personer plötsligt in i lokalen. De kastade in rökbomber och slängde stolar omkring sig, pensionärer som försökte tvinga ut angriparna sprejades ned med rödfärgad överfallssprej. Attacken bär, enligt Expo som bevakar högerextremismen i Sverige, nazisters signum, men ännu är ingen gripen.

Journalisten Mathias Wåg skildrar det hela i en på en gång skakande och analytisk ögonvittnesskildring för Aftonbladet Kultur: ”Det var en mönsteraktion för hur de nya nazistiska våldsdåden ser ut. Allt är teatralt, noga iscensatt”.

I det har Mathias Wåg helt rätt. Teatraliteten och de stora åtbörderna har alltid varit en del av både nazismens dna och propaganda. Arne Ruths och Ingemar Karlssons bok om det, ”Samhället som teater”, borde till exempel vara obligatorisk läsning på gymnasiet.

Men till skillnad från........

© Göteborgs-Posten