Det finns ett påstående som brukar göras av människor i min generation: att barnkulturen var knallröd när vi växte upp.

Det är möjligt att de som är ett par år äldre har helt andra erfarenheter än jag av att se barnprogramledare vifta med hammaren och skäran eller Maos lilla röda, själv är jag född 1977.

Men bortsett från randfenomen som bilderboken ”Sprätten satt på toaletten”, LP-utgåvan av ”Kåldolmar och kalsipper” och en och annan eldsjäl på TV2 minns jag mina barnaårs kulturutbud som en rätt apolitisk historia.

Kanske var jag bara en korkad småborgare i kortbyxor och sockiplast, blind inför det strukturella förtrycket – på seriefronten var det mest ”Scooby Doo”, ”Finn och Fiffi” och ”Smurfarna”.

Men det fanns alltså en annan sida också. För när jag nu läser pedagogikprofessorn Robert Amans ”Kamrat Bamse – Revolution och klasskamp i 70-talets svenska serier” är det med en retroaktiv häpnad. Och som bara delvis kan förklaras med att jag inte återbesökt de titlar han tar en närmare titt på under sisådär fyrtio år.

På så sätt blir läsningen av ”Kamrat Bamse” en........

© Göteborgs-Posten