En gång åt jag lågkolhydratbröd. ”Det smakar exakt som vanligt bröd”, ljög jag för min kille. Sen grät jag. Det var bakat med något gummiaktigt i stället för vetemjöl (soja? däck?) och smakade sur fot.

Åh, vad jag ville ha en riktig macka. Men det var LCHF-året 2014 och eftersom jag var ung och hade alldeles för mycket tid lät jag mig upptas i Jason Fung-sektens kolhydratskräck, löftet att bli smal av att äta sprutgrädde och, tydligen alltså ”bröd” som smakade däck.

I strupen roterade ett surrogat som var svårt, nej, omöjligt, att svälja.

Jag var uppväxt med att man inte får slänga bröd.

Men det här var inte bröd.

Påsken är nattvardsfirandets – och därför brödets största högtid.

Påsken är nattvardsfirandets – och därför brödets största högtid.

Att jag inte fick slänga bröd berodde på kristen eller kanske polsk eller kanske polsk kristen vidskepelse: I bibeln liknar Jesus sig själv vid ett vetekorn. Vid den sista måltiden tog Jesus en bit bröd, välsignade det, bröt det och gav åt lärjungarna och sa: ”Detta är min kropp”.

Påsken är nattvardsfirandets – och därför brödets största högtid. Sedan........

© Göteborgs-Posten