Uppfinningen som revolutionerade vårt filmtittande |
”Var snäll och spola tillbaka!”
Budskapet är sannolikt förlorat på de flesta under 30 års ålder. Men det fanns en tid då man hyrde film på klumpiga kassettband i videobutiker – och om man inte spolade tillbaka filmen väntade dryga böter.
För 50 år sedan blev videobandspelarens genombrott en frihetsrevolution. Lanseringen av vhs-formatet på den japanska marknaden 1976 förändrade sättet som människor såg film. Och vad gemene man kunde se.
Vhs betyder just ”Video Home System”, och före videokassettens genombrott var möjligheten att se film i hemmet rejält begränsad. Teknikintresserade hade kanske en projektor för smalfilm. Resten av befolkningen hade tv-tablån, i Sverige två statliga kanaler. Något som videobutiken hade aldrig skådats.
Det var heller inte bara så att hemmavideon innebar att man kunde nöta klassiker eller (efter att ha väntat uppåt ett år efter biopremiären) de senaste succéerna. Det som gjorde videobandspelaren underbar var att det obskyra, tvivelaktiga, underjordiska och marginaliserade klev in i våra hem.
I många fall var det filmer man i svensk småstad aldrig kunnat drömma om att se. Och, precis som med hårdrocksskivor vid samma tid, något moralens väktare verkligen inte ville veta av. Många tillhörde den förhatliga kategorin skräckfilm som ledde till den legendariska videovåldsdebatten 1980.
Men det var ett brett filmspektrum som inte ansågs värt att få utrymme på biografen, och som nu kröp in i svensk kultur via en hyrd moviebox i tonårsrummet. David Cronenberg fattade precis, och omvandlade videofilmen till inkräktare i sin science fiction-skräckis ”Videodrome” redan 1983.
Cronenbergs snuff-tematik – filmer med ”verkligt” våld och tortyr – var inte direkt avskräckande för oss 70-talister. Tvärtom frodades myterna om förbjudna och livsfarliga filmer. (Efter genombrott för årets andra jubilar, den 30 år gamla dvd-skivan, gjorde den japanske regissören Hideo Nakata ”The Ring” (1998) där människor efter att de har sett en videofilm dör en ond bråd död.)
Kriterierna var: explosioner, odjur, blod och hud.
Kriterierna var: explosioner, odjur, blod och hud.
Så var vi också den första generation som plockade på oss filmhistorien huller om buller. Vi valde bland röda och gula och blå plastomslag i videobutiken, visste precis vad vart och ett signalerade. Vi lånade flimrande, piratkopierade filmer köpta på en Cyperncharter av varandra. Och mer än en gång förevisade någon moppekille viskande en kassett i rökrutan och spädde på myterna.
Min egen seriösa filmbildning började hos Johan Jätte. En några år äldre, och mycket längre, kille på granngården. Han hade två videobandspelare och bodde med sin mamma i en liten tvåa där kvarterets tonåringar hade tagit över vardagsrummet.
Johan Jätte kopierade alla filmer som passerade hans hem och blev därmed både bibliotek och en auktoritet på vad man skulle se. Kriterierna var: explosioner, odjur, blod och hud. Mamma Jätte muttrade och såg ”bra” filmer på en liten tv i köket.
I deras vardagsrum såg jag ”Rovdjuret” (1987) och ”Alla helgons blodiga natt” (1978) inträngd bland andra tonårskroppar. I köket, med känslan av att vara mer vuxen och ha bättre smak, ”Maratonmannen” (1976) eller valfri film från Frankrike – ett land som redan där och då blev synonymt med filmkvalitet.
Systemet byggdes ut när jag själv hyrde film de kommande åren. Jag valde två okända filmer från olika epoker och platser plus en ”vardagsrumsfilm”. Den senare kunde jag falla tillbaka på om de förra var usla. Upp i sena tonåren skedde urvalet i blindo.
För filmkritiker gällde biografen och dess repertoar. Men den här historien, en salig och extremt hierarkibefriad röra av genrer, var min.
Jag är inte ensam om att förknippa videokassetten med det fantasifulla och lekfulla. 2008 fångade regissören Michel Gondry detta i ”Be kind rewind”, sin hyllning till vhs-filmens analoga kvalitet. När alla kassetter i en videobutik avmagnetiseras (ja, det var en verklig grej) spelar de anställda in egna versioner av ”Ghostbusters” (1984) och ”Robocop” (1987).
Videobutikskulturen blev film (”Clerks”, 1994) och fick sin första auteur i Quentin Tarantino (som hade arbetat i en videobutik). Den andra sidan av myntet var att vhs-filmen som associerades med B-film betraktades som filmtittandets botten. Det märks hos dem som ogillar just Tarantino, som i honom inte ser Gondrys lekfullhet utan ett ytligt återanvändande av den nedre videohyllans sämsta ingredienser.
Jag fick en påminnelse om filmmediets hierarki i början på 2010-talet när jag besökte Ingmar Bergmans hem på Fårö. Det var med viss förvåning jag klev in i tv-rummet och upptäckte att väggarna, som i en annan svensk gillestuga eller Johan Jättes vardagsrum, var klädda med videokassetter.
Vid närmare efterforskning visade det sig att när mästerregissörens bohag skulle säljas på auktion 2009 så hade man inte ens brytt sig om att lägga ut hans vhs-samling. Medan bokhyllan noga katalogiserades och man diskuterade vilka filmer Bergman hade lånat hem från Filminstitutet för att visa i sin privata biograf, så hamnade Sveriges mest kända regissörs videosamling i flyttlådor. Det var absolut ingen slump att vi som kom att omvandla samlingen till SVT-programmet ”Bergmans video” 2012 var en trio 70-talister fostrade i vhs-eran.
I många hem var vhs standard in på 2000-talet, eftersom man smidigt kunde spela in tv-program på kassetterna. På vägen formades ett kollektivt minne när man såg spåren av överspelade program som stack fram efter en film (och ja, det ledde till många pinsamma händelser givet hur mycket pornografi som cirkulerade på vhs).
För att förstå hur annorlunda världen fortfarande var vid millennieskiftet så hade mina föräldrar medan jag levde utomlands spelat in en ny tv-serie som jag absolut måste se.
”The Sopranos” – producerat av HBO, ett bolag som orsakade en annan televisionsrevolution – blev också det sista jag såg på familjens videobandspelare.
Just vhs-kassetten kommer lika lite som rullbandspelaren att återuppstå. Men sedan några år gör fysiska filmformat som dvd en återkomst i den generation som är född mellan 1997 och 2012 – samma period som ramas in av att dvd-spelaren tar kål på vhs:en och att nedladdningen sänker dvd:n (La Times 23/2).
Nergången i försäljning av fysisk media har bromsats, och det amerikanska finsmakarbolaget Criterion collection ser till och med en uppgång (kanske är det därför som Criterion i april inkluderar K-pop-fenomenet ”Demonjägarna” i sin noga kurerade utgivning).
I ett kulturellt uppror har generation Z helt enkelt tröttnat på att vara ständigt uppkopplade och betala för sex olika strömningstjänster där filmhistoriens hål ändå är gigantiska.
Unga vill strosa i en butik, plocka ner något från hyllan, överraskas. Och de specialiserade videobutiker som det senaste året har poppat upp i världsstäder fick nyligen sällskap i Malmö när filmuthyrningskaféet Fleurus öppnade (Sydsvenskan 25/2).
Det är bara att gratulera till mer subversiva sätt att närma sig filmhistorien.
Utan algoritmer. Eller spolningsböter.
Senaste nytt - Kultur
Springsteen-hyllningar i Göteborg under våren
Stjärnans familj rasar mot AI-klipp
Så gick det sen för GVFÖ-göteborgarna
Håller påskkärringarna på att försvinna?