I en tecknad film från 1950-talet sågar den hetlevrade seriefiguren “Gråben” av den klippavsats hans rättrådige motpart sitter på, med det absurda resultatet att hela berget rasar ner i bråddjupet – medan avsatsen magiskt hänger kvar i luften. Humorn består i att bryta naturlagarna, så att de konsekvent ger filmens dygdige protagonist segern.

I verkligheten favoriserar dock inte naturlagarna den som uppfattar sig vara mer dygdig än andra. Ändå verkar detta antagande ligga till grund för praktiskt taget samtliga svenska miljöbeslut i modern tid.

Sedan den nya miljöbalken infördes 1999 har inte ett enda nytt gruvprojekt klarat sig genom alla delar av tillståndsprocessen (Smedjan 1/10 2021). Detta innebär att Sverige – som är ett av världens resursrikaste gruvländer – i allt högre grad blivit importberoende av dyrare och miljömässigt sämre nyckelmetaller.

På liknande sätt utvidgades 2018 natura 2000-områdena på ett sätt som 2021 omöjliggjorde kalkbrytning i Slite på Gotland. Som konsekvens tvingades regeringen panikskriva en rättsligt tveksam undantagslag för att förhindra ett totalstopp för svensk cementproduktion, och istället för sitt normala brytningstillstånd på 20 år beviljades bolaget på onsdagen (i stället) ett mer snabbehandlat 4-årstillstånd – som även det nu hotar att överklagas.

Den 1 januari 2019 introducerades ytterligare miljökrav som innebar att även alla existerande vattenkraftverk ska tillståndsprövas mot miljöbalken – vilket befaras leda till både kostsamma ombyggnationer och storskaliga driftsstörningar. Givet den rådande energikrisen har regeringen nu begärt tillfälligt uppskov för dessa nya miljöprövningar (SvD 12/12).

Dessa beslut och deras synbart oväntade konsekvenser speglas även i den infekterade frågan om svensk kärnkraft, där kraftigt ökade miljö- och säkerhetskrav tillsammans med straffbeskattning drev fram reaktornedläggningar[6] som sammantaget berövat Sverige 20 TWh årligen i en tid då både företag och hushåll redan går på knäna (Expressen 4/12). Detta har försvarats med förhoppningen att vindkraft som ännu inte byggts ska kunna täcka upp elproduktionsbortfallet – och den uppkomna krissituationen sägs av den förra regeringen vara “ingens fel.” (Aftonbladet 16/8)

De ansvarigas yrvaket förskräckta reaktioner är talande, för resultaten av de beslut man själv tagit beskrivs konsekvent som oförutsägbara kriser som på ett närmast onaturligt sätt drabbat en oskyldig ministär. Charaden är beklämmande, då beslut med storskalig inverkan på vital svensk infrastruktur uppenbarligen löpande har fattats utan hänsyn till deras långsiktiga konsekvenser – ens för den klimatpolitik man själv säger sig företräda.

Att fatta beslut som stoppar gruvdrift, cementtillverkning och elproduktion samtidigt som man kräver grön industriomställning, vindkraftverk och elektrifiering är nämligen exakt som att såga av plattformen man själv sitter på – under förhoppningen att den magiskt ska sväva kvar i luften efter att alla de praktiska förutsättningarna störtat ned i bråddjupet.