När Magdalena Andersson valdes till partiledare för Socialdemokraterna senhösten 2021 sågs det av många – inklusive denna ledarsida – som ett smart drag. Andersson var respekterad som finansminister och utstrålade kompetens på ett helt annat sätt än företrädaren Stefan Löfven. Hennes förtroende i väljarkåren visades sig snabbt nå rekordnivåer. I mars 2022 låg det på nästan 60 procent, Andersson hade förtroende långt in i borgerliga led.

Det förtroendet har hon tappat, numer är hon en polariserande politiker. Hon har stöd i de egna leden men inte hos regeringspartiernas väljare. Och det är kanske inte så konstigt. Andersson framstår allt oftare som att hon gått i skola hos Aftonbladets ledarsida – det som hörs är skrupelfri demagogi och halvsanningar snarare än siffror och tabeller.

I Ekots lördagsintervju för ett par veckor sedan fick hon det att låta som att regeringen med vett och vilje drev upp elpriserna, samtidigt som Socialdemokraterna alltid varit för kärnkraft – de byggde ju upp den på 1970- och 1980-talen. Att S tillsammans med Miljöpartiet under de senaste decennierna sett till att avveckla ett antal fullt fungerande reaktorer låtsades hon däremot inte om.

S-ledaren kunde inte heller se en tillstymmelse till problem med de socialdemokratiska partilotterna – trots graverande avslöjanden om hur partiet låtit telemarketingföretag försöka sälja på gamla människor lotter med hjälp av manipulativa metoder. Det enda Andersson hade att säga var att regeringen vill åt oppositionens finansiering, vilket är ett vulgärargument som inte går att bemöta.

I sak är det svårt att förstå varför partier ska vara undantagna från skatt och andra krav på lotterier – eller varför de överhuvudtaget ska gå omvägen via lotter om det nu bara handlar om ”insamling till ideella ändamål” som Andersson påstod.

Andersson verkar inte längre intresserad av saklig debatt. Under förra året upprepade hon flera gånger påståendet att svensk demokrati var hotad, det ledde till och med till att en intervju med henne i tysk press fick avpubliceras på grund av osaklighet.

Den allt grövre retoriken från oppositionsledarens sida förefaller märklig för en utomstående betraktare. Möjligen är avsikten att mobilisera de egna kärntrupperna, trots att skadan av att bränna ett från början högt förtroendekapital torde vara mycket högre.

Kanske finns ingen tanke alls. En lika plausibel förklaring kan mycket väl vara att det handlar om dåligt självförtroende och dåliga rådgivare. En rädsla att framstå som torr och tråkig. En oförmåga att orientera sig sakligt utanför de ekonomiska frågorna.

Möjligen tror S strateger att de måste möta Sverigedemokraterna med samma sorts retorik som SD:s stödtrupper på nätet använder för att ha en chans att ta tillbaka SD-väljare. Eller så vill de helt enkelt ha en hög konfliktnivå bara för att det skadar borgerligheten. för så är det till viss del. Både S och SD gynnas av ett högt tonläge mellan partierna, eftersom borgerligheten lätt hamnar i skuggan då. Men för svensk demokrati är det ingen fördel, och det skär sig extra mycket mot Socialdemokraternas tal om att värna just demokratin.

S är naturligtvis inte ensamma om att trampa snett. För visst finns det mindre partier som emellanåt ägnar sig åt en ganska oseriös retorik, inklusive flera borgerliga småpartier. Men Moderaterna och Socialdemokraterna har med undantag för några år på 1980-talet velat framstå som seriösa, statsbärande och salongsfähiga partier. Det är viktigt att de stora partierna inte också slirar ned i diket. Magdalena Anderssons klumpiga försök att spela populist gynnar i förlängningen vare sig Socialdemokraterna eller svensk demokrati.

© Göteborgs-Posten