Sedan början av 1990-talet har Sveriges befolkning ökat med ungefär två miljoner människor. Det är den snabbaste ökningen i Sveriges moderna historia och den har i huvudsak varit invandringsdriven. Befolkningsökningen har dock inte varit jämnt fördelad. Städerna har växt mer än landsorten. Faktum är att många avfolkningsorter fortsatt att vara just det samtidigt som Sverige fått betydligt fler invånare. En del mindre tätorter har lyckats hålla invånartalen i balans tack vare invandringen, men även där syns nu tendenser till en minskning och den ekonomiska balansen har inte alltid varit särskilt positiv då arbetslösheten varit hög bland utrikes födda.

SVT har i dagarna tagit fram grafik baserat på SCB:s prognos för befolkningsutvecklingen fram till 2040 – det vill säga de kommande 14 åren. Kartan är tydligt tudelad. Befolkningsmässigt är det Stockholmsregionen, Växtra Götaland och Skåne som växer. Det går som ett positivt stråk mellan Göteborg och Stockholm, liksom mellan Göteborg och Malmö. För resten av landet – merparten av Sveriges yta – lyser dock siffrorna röda.

Västra Götaland ligger med andra ord ganska bra till. Undantagen är framför allt de dalsländska kommunerna i norr – som länge varit sorgebarn i dessa sammanhang – samt i viss mån de mer lantliga delarna av Skaraborg.

Bengtsfors som har den sämsta prognosen beräknas exempelvis tappa en tiondel av sina invånare till 2040. Sådana dåliga framtidsutsikter blir lätt självförstärkande. Företagare vet att kundunderlaget kommer ge vika, bostadsköpare att priserna kan gå ned, ungdomen att jobben försvinner. Viljan att investera minskar såväl privat som kommersiellt.

Avfolkningsorterna sitter ofta fast i låg framtidstro och hög arbetslöshet. De har också svårt att rekrytera högutbildad personal. Läkare och andra specialister får ofta hyras in för höga summor och stannar bara tillfälligt. Bristen på akademiker blir lätt en del av den onda spiralen. Hade de varit mer bofasta på orten hade de kunnat engagera sig för att stärka lokalsamhället. Mindre orter är ofta beroende av att det finns drivande personer.

Ovanifrånperspektivet har dock dominerat i den statliga politiken. Sedan 1990-talet har utbyggnaden av högskolan, digitaliseringen och invandringen alla framhållits som lösningar som ska få hela Sverige ska leva. Men de regionala högskolorna har främst gynnat de orter där de har etablerats. De har snarast gjort steget mindre att flytta från sin hemort till en högskoleort. Digitaliseringen har i viss mån ökat möjligheten till hemarbete för akademiker, men om de bosätter sig utanför storstäderna är det oftast på pendlingsavstånd. Få kan jobba hemifrån alla dagar i veckan. Det är den storstadsnära landsbygden som har gynnats.

Invandringen är kanske den faktor som oftast framhållits som ett verktyg att motverka befolkningsminskningen. Men som professorn i kulturgeografi, Jan Amcoff, konstaterar i Statsvetenskaplig tidskrift (nr 5, 2024) har alla som invandrat bevisat åtminstone en sak – de klarar att flytta på sig.

Många som kom till Sverige under 2000-talet som flyktingar placerades i svåruthyrda hyreslängor på mindre orter i periferin. Men just denna grupp har varit flyttbenägen, särskilt unga, ensamstående och utbildade personer. Det är egentligen inte alls konstigt. Om traktens ungdomar inte vill stanna kvar, varför skulle någon som saknar rötter i bygden göra det? Speciellt när man redan tagit sig den långa vägen till Sverige och inte frivilligt valt att bosätta sig i en avkrok. Man flyttar helt enkelt vidare till jobben och landsmännen i större orter.

Undantagen från detta mönster är främst invandrare som aktivt valt att flytta till ett landsbygdsområde för att arbeta eller driva småföretag. Det finns också en begränsad, men relativt sett mer välbeställd grupp från västeuropeiska EU-länder som söker sig till den svenska landsbygden för naturens skull. De har dock starka drivkrafter att bosätta sig i områden som är natursköna, och där det redan bor landsmän.

Föreställningen att politiken skulle kunna rädda landsbygden och småorterna genom att placera flyktingar där har byggt på märkliga antaganden om att dessa människor av någon anledning inte skulle agera rationellt. Men skapar man inte förutsättningar att exempelvis skaffa ett jobb eller driva företag på en mindre ort kommer avfolkningen inte heller kunna lösas med hjälp av invandring.

Alla flyktinginvandrare flyttar inte från landsbygden direkt till storstäder, många har slagit sig ned i mindre centralorter. Ett uppmärksammat exempel är Filipstad i Värmland som 2019 slog larm om att det uppstått en ohållbar situation med kraftigt ökande kostnader för socialbidrag (en femdubbling) och en mycket hög arbetslöshet på 15 procent. Kommunen framstod som konkursmässig. När GP besökte Filipstad i höstas hade dock situationen stabiliserats påtagligt. Den totala arbetslösheten har halverats från rekordnivåerna, men är fortfarande nästan tre gånger så hög bland utrikes födda. Den snabba demografiska förändringen har inte heller tagits väl emot av alla kommuninvånare eftersom den i hög grad skedde bortom deras kontroll.

Man kan konstatera att det inte finns någon ”quick fix” på befolkningsutmaningen. Det är inte Sveriges storstäder som är i behov av fler invånare framöver utan mindre orter och landsbygdsregioner i periferin. Men det går inte att styra människor mot deras vilja – vare sig de är inrikes- eller utrikes födda. Enda sättet att lösa den obalansen är att göra det mer gynnsamt att bo på landet.

Tillgång till infrastruktur och välfärdsinrättningar på rimligt avstånd är förstås en viktig pusselbit. Men med risk för att låta som en centerpartist är nyckeln att underlätta för företagande och entreprenörer: Jord, skog och gruvor, men även tillverkningsindustri och turism. Invandrade entreprenörer kan säkert bidra till detta, men då just som enskilda företagare med nya idéer, inte som någon feltänkt idé om att man med social ingenjörskonst kan fylla upp avfolkningsorter med stora grupper av utrikes födda.

Ämnen i den här artikeln

Senaste nytt - Ledare

Håkan Boström: Expertstyre kommer inte rädda demokratin

Adam Cwejman: Så gick det med integrationen

Susanna Birgersson: Stora egon förstör den danska borgerligheten

Håkan Boström: Ett gott företagsklimat gynnar även kulturlivet

© Göteborgs-Posten