Etnisk röstning är en del av mångkulturen |
Vänsterpartiernas mobilisering av väljare med invandrarbakgrund i utsatta områden under valrörelsen har lett till en stundom hätsk debatt. De rödgröna vann ju valet med ganska liten marginal.
I ena ringhörnan har vi dem som likt SD-ledaren Jimmie Åkesson menar att ”muslimerna avgjorde valet”. I den andra ringhörnan står de som kallar det rasism att överhuvudtaget tala om att olika etniska grupper skulle rösta på ett visst sätt. Frågan har förstås fått ytterligare bränsle efter misstankarna om otillbörlig påverkan av riksdagsvalet i Borlänge.
Valet avgjordes inte av det ökade valdeltagandet i dessa områden. Blockskillnaden på 50 000 röster är för stor för det. Men självfallet spelade mobiliseringskampanjen roll. I USA är etnisk röstning och mobilisering inget kontroversiellt att tala om. Valanalyserna är fulla om resonemang kring att den ene eller andre kandidaten behöver vända sig till de spansktalande eller afroamerikanska väljarna.
I Sverige har dock den här diskussionen något yrvaket över sig – även bland dem som länge sagt sig stå bakom det mångkulturella samhället. Det är som att man inte riktigt velat ta till sig vad det är man förespråkat. För mångkultur innebär att människor har olika etniska, kulturella och religiösa identiteter, och självfallet ger det utslag även i politiken. Är man allt för präglad av modernt tänkande kan det vara svårt att ta till sig.
Svensk politik har traditionellt varit helt dominerad av höger-vänsterskalan. Klass var länge den enda erkända politiska identiteten. För Socialdemokraterna var det så självklart att man företrädde arbetarklassen att LO kollektivanslöt sina medlemmar till partiet ända fram till 1990. Men att klassidentiteten kunde vara så stark berodde i hög grad på att........