Världskulturmuseerna – där Världskulturmuseet i Göteborg ingår – har hamnat i en kris. Den omedelbara orsaken är att Statens Fastighetsverk, som museerna hyr in sig hos kraftigt vill höja hyran. De fyra museerna består förutom av Världskulturmuseet i Göteborg av Medelhavsmuseet, Etnografiska museet och Östasiatiska museet – samtliga tre i Stockholm.

Redan i dag går 42 procent av världskulturmuseernas utgifter till hyror. Statens Fastighetsverk vill nu höja hyran för Etnografiska museet med 57 procent. Höjningar i samma nivå väntar även de övriga två Stockholmsmuseerna. Det skulle innebära att halva budgeten skulle gå till hyror av lokaler som staten äger – i praktiken en rundgång på pengar men likväl en katastrof för museerna. Därför överväger nu ledningen att lägga ned Medelhavsmuseet och Östasiatiska och flytta samlingarna till de två kvarvarande museerna.

Man kan säga mycket om detta. Statens Fastighetsverk är ett gissel för många offentliga institutioner. Verket tar ut ”marknadshyra” för sina fastigheter trots att många av fastigheterna varken kan eller bör användas till något annat än offentlig verksamhet. De här höga hyrorna bygger på antagandet att exempelvis Göteborgs universitets huvudbyggnad lika gärna skulle kunna hyras ut till ett advokatkontor medan universitetsledningen hyrde in sig på ett kontorshotell i Högsbo industriområde.

Prissättningen har således ingenting med verkligheten att göra. Den avspeglar däremot en ideologi där allt är utbytbart. Det enda rimliga vore att Statens fastighetsverk inte hade något vinstkrav utöver vad som behövs för bevarande och underhåll av fastighetsbeståndet. Den nuvarande ordningen är direkt kulturfientlig och slår extra hårt mot institutioner med gamla anor.

Men det är inte bara New Public Management-idéerna hos Statens Fastighetsverk som är problemet här. 1999 beslöt den dåvarande socialdemokratiska regeringen med kulturminister Marita Ulvskog att slå samman de tre Stockholmsmuseerna med det nybildade Världskulturmuseet i Göteborg, som stod klart fem år senare.

Det var redan från början oklart vad Världskulturmuseet i Göteborg egentligen var för slags museum. Det kopplades tidigt till en politisk agenda kring integration, tolerans och mångkultur och har genom alla år anklagats för att mer ägna sig åt politisk korrekt och ganska substanslös propaganda snarare än kunskapsförmedling. Det är kanske inte så konstigt med tanke på att det var en uttalad ambition när det grundades och museet saknade egna samlingar att utgå ifrån.

Världskulturmuseet i Göteborg har varit både en ekonomisk och ideologisk gökunge i relation till de övriga museerna. Det är det klart dyraste museet. Dessutom är de fyra museernas gemensamma kansli är placerat här. Det har skapat en mängd konflikter. Den ursprungliga expertisen har flytt eller utmanövrerats.

Världskulturmuseernas kris är ett bra exempel på hur väl neoliberala idéer om att statens ska leka marknad gifter sig med kunskapsfientliga woke-idéer. Ideologi är nämligen mycket billigare att producera än att rekrytera expertis och bevara kunskap kring gamla samlingar. Bägge dessa ideologiska strömningar har var för sig och i samverkan effektivt vittrat ned kulturarvet och professionella ideal.

Att kulturministrar som Marita Ulvskog från S vänsterfalang, eller identitetspolitiska efterföljare Alice Bah Kuhnke (MP) drivit på utvecklingen är kanske inte förvånande. Mer anmärkningsvärt är de borgerliga regeringarna, inklusive den nuvarande, inte har lyckats åtgärda problemen. Svensk borgerlighet saknar fortfarande en kraftfull kulturpolitik som förmår utmana både Finansdepartementet och den rödgröna ideologiapparaten.

LÄS MER: Borgerligheten behöver kraft bakom orden i kulturpolitiken

Ämnen i den här artikeln

Senaste nytt - Ledare

Adam Cwejman: Irankriget är en del i den större konflikten med Kina

Susanna Birgersson: 1600-talsmänniskan har något att lära oss

Håkan Boström: Vackra skolbyggnader är ingen struntsak

Per-Ola Olsson: IT är ryggraden i vårt samhälle – ändå skyddar vi den inte

© Göteborgs-Posten