Det talas om en tyst ”kulturrevolution” i borgerliga kretsar kunde man nyligen läsa i Svenska Dagbladet. Några av de intervjuade vittnar om att det inte längre ses som något apart eller skamligt intressera sig för kulturpolitik och kulturarv. Gott så. Men det kvalificerar ju knappast till en revolution.

Ambitionerna för en genomtänkt kulturpolitik finns faktiskt på kulturdepartementet. 2023 skrev kulturministerns statssekreterare – Karin Svanborg-Sjövall – en slags programförklaring i tidskriften Axess. Den innehöll resonemang om att kulturarvet fyller en viktigare roll i dagens värld präglad av ökande omvärldshot och allmän politisk turbulens. Att kulturen bör syfta till att stärka sammanhållningen och gemenskapen i Sverige – inte bara åt mer eller mindre tomma provokationer. Det förstelnade kulturradikala paradigm som dominerat stora delar av kultursektorn sedan 1960-talet behövde utmanas på allvar. Principen om armlängds avstånd innebär inte att borgerligheten ska lämna walk over i diskussionen om kulturpolitikens inriktning, menade Svanborg-Sjövall.

Här kunde man kanske tala om ett embryo till en revolution, eller åtminstone en politisk vilja på kulturområdet. Frågan är hur mycket det har blivit av den. Vid sidan av det omdebatterade kulturkanonprojektet har regeringen knappast utmärkt sig på området.

Det är positivt att det finns enskilda röster som öppet vågar stå för att borgerlig kulturpolitik måste bli mer konstruktiv. Det duger inte att bara skära ned och privatisera en kultursektor som man anser ha kapats av vänstern. Men det saknas kraft........

© Göteborgs-Posten