Det var som en dåligt koordinerad militärinsats.

Medan jag spanade från en spårvagn fick min kille i uppdrag att patrullera gatorna på elsparkcykel. ”Fullt här med”, ”Finns ett i skuggan”, ”Smockfullt”.

Jag borde veta bättre vid det här laget. Det är nu det börjar, ”Hunger games” fast med rosé. Några plusgrader och en strimma sol räcker för att vi ska tappa det fullständigt. Uteserveringskriget är i gång.

Kalla mig Grinchen, men av någon anledning väcker det känslor av obehag i mig.

Kanske är det hastigheten. Från en dag till en annan går vi från dunjacka och lågmäld värdighet till bara ben och ett närmast maniskt behov av att “sitta ute”. Det är som att vara nyvaken och morgontrött, omgiven av hurtbullar som redan varit uppe i timmar, hunnit träna och baka bröd.

Har jag missat ett VMA? “Vi stänger ner samhället nu, det är sol.”

Har jag missat ett VMA? “Vi stänger ner samhället nu, det är sol.”

Eller så är det tävlingsinstinkten. För det är något djupt primalt i hur vi beter oss.

Redan vid tvåtiden är varenda upplyst millimeter av stans uteserveringar ockuperad. Har folk inga jobb? Har jag missat ett VMA? “Vi stänger ner samhället nu, det är........

© Göteborgs-Posten