Bara dårar rusar in, på spårvagnen innan folk har gått av. Det är ett sådant beteende som precis alla stör ihjäl sig på – och som ändå sker, varje, jävla, dag. Hur det går ihop är ett mysterium.

Krogen har sina egna motsvarigheter. Ett batteri av irritationsmoment som ständigt återkommer i samtal, poddar och kommentarsfält. De har upprepats så många gånger att de blivit etablerade sanningar.

Oftast förekommande är mannen, myten, legenden: den hukande servitören. Han som sjunker ner i ögonhöjd och säger något i stil med “hur har vi det här då, gänget?”. Helst med en lätt överentusiastisk aura och ett “koncept” som ska förklaras.

Fenomenet pratas om som standard. Men i verkligheten? Jag kan inte minnas att någon har hukat vid mitt bord sedan typ 2016.

En amerikansk studie från 90-talet visade för övrigt att dricksen ökade när servitören satte sig ner. Men det var i Houston och säger kanske mer om vad som funkar i Texas, än hur man bör agera i ett land där vi misstänker sinnessjukdom om en främling hejar på gatan.

Språnget därifrån till “tjena maestro” är … ambitiöst. För okej, det är förstås inte........

© Göteborgs-Posten