Spegelns historia rymmer både galenskap och fulhet |
Oavsett hur julsagan berättas handlar den alltid om samma sak: julen är en tid då man hittar sitt sanna jag. Det gäller för Dickens ”En julsaga” såväl som julfilmerna om storstadsbruden som reser hem till vischan och råkar på cowboyen i röd flanellskjorta.
Samma budskap sköljs också över oss från klädesbutikernas och skönhetskedjornas håll. Genom att klä oss julfina, skaffa nyårsmakeup och glittra i kapp med julgransljusen ska vi bli vårt snyggaste jag som bara väntar på att få komma fram.
Inget fel i det, det är ju årets största högtid vi talar om här. Klart man vill känna sig fin. Men allt snack om sitt sannare eller snyggare jag blir lätt ytterligare ett krav på perfektion, och julen blir ändå sällan så som vi hade hoppats.
Låt mig därför komma med ett ödmjukt förslag om att ta ett steg tillbaka när vi står där och ser på oss själva – och ta en titt på själva spegeln i stället. Se det som en annorlunda julsaga.
Om vi går med på att en spegel kan vara i stort sett vad som helst med en reflekterande yta så har sådana alltid funnits. Först på 1400-talet började de tillverkas i glas och de allra snitsigaste, dyraste och mest eftertraktade kom från italienska ön Murano, utanför Venedig. Var man........