Det finns två Göteborg:

En alldeles modern, riktig stad, fylld med riktiga människor som ägnar sig åt moderna obehagligheter: hybridarbete och bostadskarriär, skärmtid och arbetslöshet, social utsatthet och, på sina håll, gängbrottslighet.

Och så har vi fantasins Göteborg: ett arbetarromantiskt nöjesfält där sjuttiotalet aldrig försvann. Här sitter fortfarande hamnknegarna och dricker starköl på kinarestauranger, tjuvarna stjäl bara från de rika och tjackisen på parkbänken i Slottsskogen säger de sannaste sanningarna.

Som vi älskar denna bild. För många är det djupt trösterikt att låtsas att tiden, åtminstone i en halvstor hamnstad, pausats mitt i folkhemmets zenit. Inget besvär med stora ekonomiska klyftor. Ingen omfattande segregation. Bara goa gubbar.

Detta vet Valter Nilsson. Eller måste i alla fall ana det.

För varför är annars hans senaste två skivor klyschbingo i göteborgsromantisk namedropping? Hans låt ”Göteborg” är ett snudd på mästerligt pekoral. Där slår han fast vad staden är genom att sjunga i första person plural: ”Vi” är facket, kranarna, västanvinden, och gasklockan.

Dessutom, något han inte är sen att nämna i intervjuer, är han faktiskt en arbetare själv, med en bakgrund som truckförare. Det är en besvärjelse: hans rader om att dricka en stor stark på Tai Shanghai blir mer trovärdiga och genuina på så vis.

Läpparna fuktas på redaktioner i hela riket.

Hans spelning på Bananpiren i sommar sålde slut på två dagar. Expressens Kristin Lundell vill, efter att ha hört hans senaste album, lämna Stockholm för västkusten. Och trots att ingen riktat ett uns av kritik mot artisten har GP:s Marcus Berggren redan skrivit ett långt försvarstal. Sådär för säkerhets skull.

Han är medveten om att hans texter inte beskriver hela Göteborg så mycket som en väletablerad, nostalgisk och mycket vit bild av staden

Han är medveten om att hans texter inte beskriver hela Göteborg så mycket som en väletablerad, nostalgisk och mycket vit bild av staden

Mest begeistrad av alla är Daniel Suhonen, chef för Katalys och en av socialdemokratins främsta tänkare. I podden ”Suhonen möter” pratar han och Valter Nilsson i en dryg timme.

Han är medveten om att hans texter inte beskriver hela Göteborg så mycket som en väletablerad, nostalgisk och mycket vit bild av staden (men förbehåller sig i samma andetag rätten att få verka fritt som artist).

Men Suhonen vill inte lyssna på det örat. Den helvita Högsboknegaren Valter Nilsson är i hans ögon en nyckel till ett stort väljarsegment Socialdemokratin i mångt och mycket redan förlorat till Sverigedemokraterna.

Frågor och påståenden smattrar genom podden:

Visst är väl hans vänner fattiga knegare eftersom hans spelning på Bananpiren är så billig? Och nog var det så att Nilssons familj i hans barndom inte hade råd att gå på restaurang? Kanske har hans pappa till och med, i sitt yrkesliv som filmriggare, ”krossat alla fingrar man kan i handen”?

Nilsson duckar. Kanske för att frågorna i sin tur mer är uttryck för fantasier om vad en arbetare ska vara (truckförare har en snittlön på 36 000). Men mest för att det inte är hans ärende.

Han skulle förstås kunna sjunga om dagens Göteborg. Om hur dåtidens fackligt organiserade, välbetalda industriarbetarklass överskuggas av en ny, mycket mer utsatt: de som i dag slängs ut ur landet med huvudet före om de inte uppvisar god vandel och ännu godare inkomst.

Men handen på hjärtat.

Sånt fyller inte Pustervik. Vi vill hellre höra Valter Nilsson, som andra före honom, riva av en vacker dröm.

Ämnen i den här artikeln

Senaste nytt - Kulturdebatt

Mikaela Blomqvist: Lämna Jens Liljestrand ifred!

Klara Grape: Vad hade hänt om min vän inte fått hjälp?

Emanuel Karlsten: Det här är ett förtroendeproblem för SR

Sanjin Pejković: Samtalet om svensk film är totalt oseriöst

© Göteborgs-Posten