Mailet som Cwejman refererar till i en ledare den 19 oktober är skickat till partistyrelsen, dess adjungerade och partiets granskningsutskott. Jag ville internt lyfta en diskussion kring förankringsprocesser i partiet och är besviken över att mailet har nått utanför den sluta kretsen. Frågorna som lyfts är inte reducerade till innehållet i Tidöavtalet, utan även hur det har ingåtts och förankrats. Vad är demokratin i ett parti värd om man inte tillåts diskutera politikens innehåll eller hur makten i partiet utövas? Att hänvisa till nästa landsmöte duger inte. Ett parti är inte ett företag, och en partiledare är inte enväldig. Jag omvärderar gärna mina idéer (något som Cwejman under min tid i LUF återkommande uppmärksammade) och låter mig övertygas, men för det krävs en öppen dialog.

Liberala tankar ifrågasätts i dag från nästan alla håll. Mellan en folkhemsvurmande vänster och en nationalistisk höger behövs liberala röster. När politiker lovar trygghet i utbyte mot frihet måste liberaler orka vara en motkraft. Liberala teorier må vara abstrakta, men har gett liberalismen styrka. Det är inte en slump att samhällen som vilar på liberala ideal som demokrati, yttrandefrihet, handel och solidaritet är de mest framgångsrika. Tidöavtalet innehåller mycket som i sak är bra, men andas att endast en starkare och mer repressiv stat samt minimal invandring kan lösa samhällsproblem. Problemet med det ensidiga synsättet är att det inte är sant, och att det i så fall gör stora delar av det liberala tankesättet obsolet.

Ett parti behöver vara kompromissvilligt i det dagliga politiska arbetet. Men ett parti är också en plats för debatt och tänkande. Ett parti av enbart ja-sägare fyller ingen funktion. Partier måste våga vårda, bevara och utveckla både sakpolitik och det politiska tänkandet

Låt mig pröva en tanke. Kan ett liberalt parti vara en plats för samtal om liberala ideal och samtidigt en rörelse för kompromissvilliga individer som vill vara med och ansvara för ett lands framtid?