Vi sitter på tåget ner för att fira allhelgona. Bredvid mig en nioåring med rufsig hästsvans och Olivia Rodriguez i lurarna, och som läser Louisa May Alcotts klassiker ”Unga kvinnor”. Vi delar en schweizernöt, skakar genom tunnlarna. En stunds lycka, lite sötma i munnen, innan Beth dör, medan kaffet är varmt. Tåget passerar björkar i släpljus.
Det finns något här som betyder något, som säger något om den dröjande sorgen. Det är något med de döda: helgen för att minnas dem öppnar tiden. Det är något med hur vi minns dem, och något med böckerna, och något med hur vi minns böckerna i efterhand. Inte helt korrekt. På samma sätt som man minns landskap, på ett annat sätt än man minns årtal.
Sjöar som ligger vita och svala, träd som står raka och svarta mot himlen, återigen det vitnande, molnbankar: de där husen längs stambanan som alltid verkar nyss tömda, sommarmöbler under presenning. Hon vänder blad, jag skriver gravljus i mobilens listfunktion, minns en hatt, en hand som spände skidpjäxan,........