Jag har haft några jobbiga månader. Inte på det där glamorösa sättet som folk pratar om: mycket som händer, många bollar i luften. Utan bara en fysisk och känslomässigt slitsam period. Sådär som livet är mest, men lite mer. Närmare tårarna än vanligt, något tätare stresshuvudvärk, märkbart mindre energi. Mer sugen på chips än vanligt, och jo, kanske mer sugen på vin också, men är så rädd att bli alkoholist att där passar jag mig noga. Men det har rökts cigaretter, insvept i stor kofta, i ett hörn av kökstrappan, det har det.
Tittar man snett från sidan är det lätt att se de grå fläckarna: Egna och andras sjukdomar, envisa och ihållande. Fnurror på vänskapstrådar, band som naggats i kanterna av … inte några storslagna konflikter, bara små, små, gungningar i balansen. Sådana som äter upp något som inte borde tuggats.
Det vill sig inte riktigt. Dålig sömn, missade signaler, och den alltid lika gnagande oron för barnen: hur de mår egentligen, bakom sina små tåliga ansikten. Ni märker att jag inte ens nämnt världen där ute ännu, den man ser på med fasa. Sammantaget lägger det sig som en flottig hinna över det skira som spricker upp........