Har allt mitt diktande bara varit rörelseenergi utan riktning? Har romanerna varit rastlöshet? Har jag inte alls någon konstnärlig vision utan bara … flyktbeteenden? Det frågar jag mig medan jag springer runt, runt i korridorerna på en färja mellan Palermo och Neapel. I lurarna har jag ”Runaway train”, på fötterna slitna springskor, solen är på väg upp över havet. Svett i ögonen. Och inte en rad text i huvudet.
Det började tidigt i somras. Jag bestämde mig av en slump för att springa en halvtimme. Det var fruktansvärt, men kanske just för att det var så fruktansvärt, beslutade jag att göra samma sak nästa dag. Och nästa. Snart hade det såklart formerat sig till ett projekt – med struktur och deadline. Att springa minst en halvtimme varje dag mellan den första juni och den första september.
Det dröjde inte länge innan tecknen på monomani hopade sig. Jag började prata löpning med vänner. Jag började läsa instruktionsböcker om långdistanser. Jag skaffade appar. Så många appar. Och framför allt sprang jag. Jag sprang längs grov sand, och i etruskiska byar,........