Jag såg en gammal film i helgen, från 2017, ”Call me by your name”. Den utspelar sig en sommar i ett välbärgat hem där sonen i en intellektuell familj finner kärleken. Allt är såklart snyggt, för det är åttiotal i norra Italien, och från de slitna tennisskorna till de slitna cyklarna till de slitna gula överkasten är det vackert.

Kärleken utspelar sig såklart mellan två personer som var och en är magnetiska: här rör det sig inte om attraktion mellan slentrianpersoner med inväxta hårsäckar eller skorviga fötter utan mellan perfekta kroppar, rörandes fingrarna lätt över pianon. Inte realism i första hand, kanske, utan snarare en finkalibrerad eskapism till en plats av mogen frukt och stillastående hetluft.

Hur som. Ett sidospår i filmen, lite i skymundan men ändå bärande, är den fysiska boken som besjälat ting. Gulnade sidor, trasiga ryggar, fläckiga sidor, blekta ryggar, böjda ryggar, glömda sidor. Och runt detta föremål visas, i ett sepiafärgat skimmer, den unga människans läsning. När sonen i familjen tar sin blivande älskare för att bada, nämner........

© Göteborgs-Posten