Vi är alla utsatta för propaganda. Löpande. Det pinsamma är väl att erkänna att man går på det. Och det ännu mer pinsamma, är kanske varför.
Ett exempel: som många i min generation (född 1981) och med min slarvliberala läggning, har jag varma känslor för Aaron Sorkins ”West Wing”, ”Vita huset” som den heter i översättning. En klassiker från brytningstiden precis då den förkortade nyhetscykeln tog över. Handlingen är enkel, i sju säsonger får man följa kontorslivet i Vita huset. Dedikerade medarbetare som kan orimligt mycket detaljer om orimligt många dokument, hastar genom gråbruna korridorer för att tjäna den ouppnåeligt upphöjde Mr President.
Det är en sådan där älskad kulturupplevelse som man inte ska syna för noga i sömmarna, för att den då upplöser sig i sina allra löjligaste beståndsdelar. Då menar jag inte bara det uppenbara, som att kvinnosynen är… typisk för en annan tid.
Nej, jag pratar snarare om vad man får syn på när man granskar hantverket, greppen som får en att sitta bänkad, timme efter timme.........