SVT har gjort en dokumentärserie i tre delar om internatskolan Lundsberg med namnet ”Arvtagarna” med undertiteln ”Det Lundsberg inte vill att du ska se”.

I Sverige kan vi inte få nog av ingående beskrivningar av hur överklassens barn beter sig som svin, slår varandra och ibland faktiskt kommer undan med det. Det finns tre internatskolor: Grenna, Sigtuna och Lundsberg. Få skolor har fått lika mycket uppmärksamhet, både inom journalistiken och i skönlitteraturen.

Jan Guillous roman ”Ondskan” från 1981, som beskrev livet på en hård internatskola, fylld av pennalism och hierarkier, blev en storsäljare. Och Agnes Hellströms bok ”Att vara utan att synas: om riksinternaten Lundsberg, Sigtuna och Grenna” (2014) är en i raden av fackböcker som granskat överklassens skolor.

Titeln på Hellströms bok blev dock ofrivilligt lite av en parodi på hela genren. Få skolor har väl i Sverige synts lika mycket, år efter år, som just Lundsberg, Sigtuna och Grenna.

Den svenska adeln befinner sig i samma kategori som internatskolorna och den överklass som skickar dit sina barn – skärskådad och genomlyst ned till minsta detalj. DN-skribenten Björn af Kleen skrev i boken ”Jorden de ärvde” (2009) om en adel som, med hans egna ord, var ”en seg, slug, rik och politiskt potent grupp av framgångsrika lantbruksföretagare och politiska lobbyister”.

I modernitetens Sverige, som växte fram under 1900-talet, skulle religion, kyrka, överklass och adel, ja, allt som kunde förknippas med det gamla hierarkiska Sverige, kläs av och avpolletteras. Att ”slå uppåt”, som det heter, var inte bara oproblematiskt; det har varit, och är, en dygd. Det är självklart i ett Sverige vars självbild under 1900-talets andra hälft blev det jämlika idealsamhället.

Det är något tryggt och hemtamt med de här välbekanta skildringarna av Sverige, lite som att blicka mot........

© Göteborgs-Posten