Av Kanadas 41,5 miljoner invånare är mindre än en procent judar. Men förra året var två tredjedelar av samtliga registrerade hatbrott i landet riktade mot den judiska minoriteten. Liknande mönster syns också i Storbritannien och Australien.

Det handlar om några av världens tryggaste, mest stabila och demokratiskt välförankrade länder, som på bara några år har fått problem med återkommande våld och hot som myndigheterna inte förmår hindra.

Vad är det egentligen som har hänt? Är det oförklarligt? Varför återkommer samma mönster, med likartade dåd, hot och händelser, i välfungerande länder som Kanada och Australien?

Många känner förstås till de mest uppmärksammade dåden: Terrordådet på Bondi Beach i Australien i december förra året då 16 personer som firade chanukka sköts till döds eller morden på två män utanför en synagoga i engelska Manchester samma år på högtiden Jom Kippur.

Men bakom dessa dåd skyms år av hot, misshandel, anlagda bränder och många andra brott som för många judar har inneburit ett kringskuret liv med ständig vaksamhet och framför allt en känsla av att dessa förment trygga samhällen inte längre är så trygga.

Det politiska och offentliga svaret är förstås, här som där, att fördöma, larma och påpeka att det är fullkomligt oacceptabelt. Men det räcker uppenbarligen inte, och passiviteten är ett underkännande av de högt ställda målen om humanism och tolerans som dessa samhällen ställt upp.

I sammanhanget finns också en tyst skuld till att antisemitismen fortsätter utan några tecken på att upphöra. Och samtliga av de ovan nämnda länderna, därtill Sverige, berörs av det här.

Vi har dels ignoransen hos dem som blandar bort korten.

Många i offentligheten – politiker, myndighetschefer, skribenter – fördömer antisemitismen, men utan att förklara varför........

© Göteborgs-Posten