Regimen i Iran förstår bara styrka |
Vi bevittnar just nu ett till storleken närmast historiskt exempel på så kallad kanonbåtsdiplomati. Utanför den iranska kusten, i Indiska oceanen, har en enorm amerikansk armada samlats: två hangarfartygsgrupper, över tio jagare och totalt omkring 120 stridsflygplan. Därutöver finns ett okänt antal ubåtar och flyg som har kallats till regionen, till några av de befintliga amerikanska baserna.
Senast en amerikansk flotta av liknande storlek samlades i regionen var i samband med invasionen av Irak 2003. Men det var inte länge sedan en variant av denna mer aggressiva diplomati brukades på annat håll. Senast vi såg prov på det var i samband med ansamlingen av amerikanska skepp i Karibien inför kidnappningen av den venezuelanske diktatorn Nicolás Maduro i början av året.
Donald Trump har skruvat upp intensiteten i trycket mot Iran på ett sätt som tidigare presidenter drog sig för. Men vad är egentligen syftet, och finns det inte, undrar nog många, bättre sätt?
USA och Iran har en lång och komplicerad historia. Begränsar man sig till vad som har skett under 2000-talet, har flera försök gjorts att få den iranska teokratin att avsluta eller åtminstone bromsa sin anrikning av uran, vars huvudsyfte är att bygga kärnvapen.
Under president Barack Obama var det ständiga förhandlingar med den iranska regimen. 2013 kom man överens om en frysning av anrikningen av uran (det så kallade JCPOA-avtalet) i utbyte mot sanktionslättnader.
Men Iran och dess högste ledare Khamenei insåg nog att USA:s “röda linjer”, som det ofta talades om då, inte betydde mycket. Hoten var ofta – i likhet med de som riktades mot den syriske diktatorn Bashar al-Assad 2011 när han använde kemiska stridsvapen mot sin egen befolkning – tomma.
Även de svenska relationerna med Iran nådde någon sorts märklig topp under den här tiden. Stefan Löfven åkte 2017 till Teheran med en stor delegation bestående av ministrar och näringslivsfolk. Då skrev man under ett gemensamt avtal som bland annat berörde kvinnors rättigheter, något av ett rekord i önsketänkande, då få andra regimer i världen har en mer väsensskild inställning till just kvinnors roll i samhället än den iranska.
Om det är något Irans högsta ledare, Khomeini och hans efterträdare Khamenei, som har styrt landet sedan 1989, har haft i överflöd, så är det envishet, uthållighet och en förmåga att säga det som västledare vill höra. Gjut olja på vågorna och köp dig tid – detta har ständigt varit taktiken. Med ena handen har man finansierat terrorgrupper, medan den andra har skakat hand med hoppfulla (och inte så lite naiva) ledare från västmakter.
Det var egentligen i samband med Trumps utträde ur JCPOA-avtalet 2018 som Khameneis taktik upphörde att fungera. Trump misstänkte att iranierna hade grundlurat Obama, vilket han hade rätt i: man hade inte någon som helst avsikt att upphöra med sin urananrikning utan flyttade anrikningen djupare ned i bergen. Men den här processen accelererades bara efter 2018, då man inte längre behövde spela teater, samtidigt som man intensifierade sitt stöd till allierade i regionen.
Irans inflytande i regionen och globalt har därför både blivit mer omfattande och mer destruktivt under 2020-talet. Det har varit en expansion som antingen ignorerats eller tonats ned i väst. Därför kan det vara på sin plats med en påminnelse.
Det iranska stödet till Houthi-rebellerna i Jemen har eldat på ett inbördeskrig som varat i 12 år (sedan 2014) och skördat en halv miljon döda. Den av Iran understödda shiamilisen Hizbollah i Libanon har alltsedan början av 1980-talet hållit ett hårt grepp om Libanon och omöjliggjort ett normalt politiskt styre av landet (det är svårt att styra ett land där stora delar mer eller mindre fjärrstyrs). Det har dessutom spillt ut över både Israel/Palestina och Syrien, där Hizbollah hjälpte diktatorn Bashar al-Assad i det långvariga inbördeskriget (2011-2024) .
Men Irans påverkan har sträckt sig längre än så. I Europa och Nordamerika har man förföljt, och i vissa fall mördat, oppositionella. Lönnmord har beställts på svenska judar, vilket var fallet häromåret. Exiliranska föreningar har utsatts för attentat. Genom stödet till Hizbollah gjorde sig regimen medskyldig till terrorattentatet i Buenos Aires 1994, då 86 människor mördades.
Till Ryssland har man levererat drönare i kriget mot Ukraina, och den venezuelanska diktaturen har fått ekonomiskt och militärt stöd. Inget land har de senaste decennierna lika framgångsrikt och målmedvetet understött terrorister, diktaturer och otillbörlig påverkan i andra länder som den iranska regimen.
Khamenei har på eget bevåg gjort sig gott om ovänner världen över i stället för att koncentrera sig på att bygga upp sitt eget, i naturresurser och humankapital, rika land. I stället så har regimen gjort det egna folket till sin främsta fiende. Det våldsamma svaret på protesterna i Iran under januari månad visar att regimen hellre slaktar tusentals iranier än att släppa en millimeter makt ifrån sig.
Men vad är det egentligen Trump väntas uppnå med sin kanonbåtsdiplomati, som mer vänligt sinnad byteshandel och förhandling under 2010-talet inte lyckades uppnå? Det Trump tidigt insåg var att den övertalning inte fungerar på den iranska regimen, eftersom dess ideologi, religiösa profetior och dominans i Mellanöstern inte förändras av förhandlingar med amerikanska presidenter.
Däremot har militär styrka och en villighet att använda den faktiskt fått konkreta resultat, som att försvaga regimens möjligheter att utveckla kärnvapen. Men bara för att USA har en mäktig flotta utanför den iranska kusten får man inte automatiskt det som man vill. Mer konkret finns det ett par tänkbara målsättningar med det som nu sker, vissa mer realistiska än andra.
Minimikravet är ett permanent avskaffande av det iranska kärnvapenprogrammet. Detta stympades visserligen redan i samband med tolvdagarskriget 2025, då israeliskt och amerikanskt flygvapen satte såväl luftvärn som kärnanrikningsanläggningar ur spel. Irans anrikade uran finns dock fortfarande kvar, liksom anläggningarna som befinner sig djupt inne i bergen.
En än mer ambitiös målsättning vore att dessutom försvaga Irans återuppbyggda produktion av kryssningsmissiler och drönare, liksom att försvaga det iranska revolutionsgardet (IRGC), en armé vid sidan om den reguljära armén som upprätthåller Khameneis makt över landet.
Det allra högsta, men samtidigt svåruppnåeliga, målet vore att helt enkelt fälla den iranska regimen. Men det uppnår man inte genom att hota med sin flotta och omfattande bombningar av militära mål. Det finns en desperat elit, knuten till Khamenei, som har alltför mycket att förlora, ytterst sina egna liv, på att reformera landet. Möjligen finns en förhoppning om att en försvagad regim innebär att det iranska folket skulle resa sig. Samtidigt är det egna folket den enda fienden som regimen med framgång lyckats försvara sig mot.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varje torsdag skickas ett nyhetsbrev ut med samtidsbetraktelser och analyser. Följ instruktionerna och anmäl dig här.
Ämnen i den här artikeln
Senaste nytt - Ledare
Håkan Boström: Samhället måste sluta ta det säkra före det osäkra
Per-Ola Olsson: Stoppa hot – inte möten
Naomi Abramowicz: Samhället fortsätter att svika könsstympande flickor
Håkan Boström: Liberaler och moderater bör ingå valallians