Miljöhänsyn hotar svenskt oberoende |
Under 1600-talet utvanns i Falu koppargruva två tredjedelar av all koppar i världen. Sveriges stormaktstid grundade sig i hög grad på att Sverige inom rikets gränser hade tillgång till viktiga metaller, varav järnet förstås är det mest kända.
Skogen, malmen, jordbruket och fisket var fundamenten i den svenska ekonomin, liksom de miljoner svenskar som under långa arbetsdagar, ofta med livet som insats, arbetade inom dessa näringar.
Under sent 1800-tal och hela 1900-talet växte den moderna mekaniserade industrin fram och minskade andelen av befolkningen som arbetade inom de naturnära sektorerna drastiskt. Den förändrade ekonomin förmådde utvinna mer ur naturen med färre arbetare och nå produktivitetsnivåer som man bara kunde drömma om före 1800-talet.
På bara några få generationer flyttade en majoritet av svenskarna till större orter och städer, där de fann arbete inom industrin eller den framväxande tjänstesektorn.
Men det var egentligen först under 1970-talet som det började växa fram en medvetenhet om faran med ohållbara utsläpp och den skada som hade åsamkats våra ekosystem.
Den här medvetenheten var ett framsteg, men den var också sprungen ur det välstånd som exploateringen av naturen skapat. När brukandet av naturen inte var en existentiell fråga för en majoritet av svenskarna fanns utrymme för att värna den.
Vi fick det fantastiska privilegiet att i Sverige kunna ta miljömässig hänsyn, eftersom våra grundläggande mänskliga behov, såsom mat, tak över huvudet och trygghet, var säkerställda. Sverige tog steget från att vara en överlevnadskultur till att bli en överflödskultur.
Den här förändringen hade sin baksida. För det skapades i överflödskulturen ett nytt normaltillstånd där välståndet togs för givet. Ekonomin blev abstrakt och frånskild från de naturresurser som vi alltjämt är i behov av, och den svenska gruvnäringen började betraktas mer som ett hot mot ovärderliga miljövärden än som basen i det svenska välståndet.
Vi har kvar metallerna, men det har blivit allt svårare att nyttja dem. Inte av tekniska skäl, men av politiska. I Norra Kärr, mellan Gränna och Ödeshög, finns exempelvis sällsynta jordartsmetaller – vars utvinning och förädling Kina i dag har nästintill monopol på. Det var hotet om att dra in importen av dessa som avbröt Trumps tullhot mot Kina, vilket visar hur viktiga de är i den samtida ekonomin. Sedan 2009 har det pågått en strid om möjlig gruvdrift där. I skrivande stund har frågan hamnat på regeringens bord.
Att starta ny gruvdrift i Sverige är så pass svårt att nya fyndigheter sällan exploateras. Långa omtag i domstol, motstånd från myndigheter, konflikter med naturvård och rennäring hör till vardagen för den som vill öppna ny gruvdrift i Sverige.
Att i decennier kämpa för att kunna starta en gruva för att sedan få ett nej sållar bort de flesta investerare. Svensk gruvdrift består därför primärt av äldre anläggningar och prospektering sker i regel i anslutning till dessa.
Det gör oss sårbara. Man behöver inte vara expert på globala ekonomiska handelsmönster för att inse att något har hänt de senaste åren. Handel används som ett politiskt redskap, både av länder som USA och Kina. Vi kan inte längre lita på att frihandeln levererar allt när vi behöver det – villkor ställs upp, priser manipuleras och tillgången till kritiska råvaror kan strypas.
Det här uppmärksammas rätt ofta i den svenska offentligheten, men mer sällan diskuteras vår egen framtid i den nya globala ordningen.
Ett viktigt undantag är den rättframma text som skrevs förra året av generaldirektören för Sveriges geologiska undersökning, Anette Madsen. Hon beskrev svårigheterna för svensk gruvnäring: ”I stora delar av framför allt Norrland är det nästan omöjligt att hitta områden utan någon form av skydd eller begränsning”.
Att utvinna nya fyndigheter har blivit svårare med tiden, som om gruvdrift bara får ske undantagsvis. ”Utvecklingen går åt fel håll”, skriver Madsen, och Länsstyrelsernas samordnande roll i tillståndsprocesserna har “i praktiken blivit ett miljömyndighetsuppdrag”.
Att det har blivit på det här sättet är inte konstigt. Sveriges nuvarande miljölagstiftning, som rör gruvdrift, skrevs under en av de rikaste och mest trygga perioderna i svensk historia, då den globala ekonomin fungerade som en väloljad maskin. Men tiderna förändras och världen står inte stilla.
Vilka slutsatser drar vi i Sverige när den här maskinen helt plötsligt upphör att fungera på det sätt som vi har vant oss vid? Det var det Madsen uppmärksammade i sin text när hon bland annat skrev att ”Hittills har vi förlitat oss på import av kritiska metaller och mineral från andra länder, däribland auktoritära stater som Ryssland och Kina”.
LÄS MER: Den fysiska ekonomins återkomst
Om Sverige, och i förlängningen Europa, inte har sin egen gruvdrift blir vi helt importberoende. Därmed får vi hjälplöst finna oss i handelstullar, ökade priser och att sällsynta metaller används i internationella politiska konflikter. Det är som Madsen skriver: ”När olika intressen, miljömässiga, sociala och ekonomiska, ska vägas mot varandra, är det allt oftare som miljön tenderar att väga tyngst, oavsett sammanhang.”
Det fanns ett Sverige där miljöhänsyn inte alls togs. Naturen fanns där för att exploateras. Den rimliga korrigeringen av den här inställningen tog oss ett halvsekel. Nu behövs en ny korrigering: inte bort från miljöhänsynen, utan bort från föreställningen att välstånd, säkerhet och grön omställning kan importeras. Ett land som inte förmår bruka sina egna tillgångar överlåter i längden sin framtid åt andra.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varje torsdag skickas ett nyhetsbrev ut med samtidsbetraktelser och analyser. Följ instruktionerna och anmäl dig här.
Ämnen i den här artikeln
Senaste nytt - Ledare
Håkan Boström: Det behövs fakta om var journalister står politiskt
Håkan Boström: Centern blir nästa krisparti
Adam Cwejman: Europa betalar ett högt pris för 2010-talets misstag
Susanna Birgersson: Sluta låtsas att den svenska demokratin är i fara