Arkitekturen i Sverige har mer och mer blivit en fråga för en bredare allmänhet. Debatter i pressen och på sociala medier är livlig. Politiker som tar en mer aktiv roll i arkitekturfrågar har också blivit vanligare, inte minst i Göteborg. Folk bryr sig om miljön de lever i. Det borde vara något som välkomnas; aktiva medborgare är bra för demokratin och politiker som kanaliserar åsikterna är politiker som sköter sitt uppdrag som folkets representanter.
Tyvärr har detta intresse för arkitektur från en del arkitekter inte bemötts med öppna armar och uppskattning. Medborgarnas preferenser betraktas nedlåtande och politikers petande i detaljplanerna har emellanåt ansetts vara farligt.
Minns hur Göteborgs stadsarkitekt, Björn Siesjö, reagerade när S och SD var kritiska till Akademiska hus förslag för nybyggnationen invid Näckrosdammen: ”Det här är någon slags fullständig ytlig, fullständigt ogenomtänkt populism som faktiskt flirtar med totalitära tankar. Jag tycker att det är allvarligt” förklarade en upprörd Siesjö. Att politiker skulle ha åsikter om estetisk utformning liknade han vid att politiker styrde litteraturens innehåll: ”Det här är någon slags totalitär ryggmärgsreflex”.
De flesta arkitekter är klädsamma nog att inte kalla folkvalda politikers inblandning i stadens utformning för totalitär. En del som är emot att vanliga svenskar eller deras folkvalda har synpunkter på arkitekturen nöjer sig med att helt enkelt avvisa sådana preferenser som oviktiga eller löjligt okunniga. ”Vi arkitekter ska inte rita pastischer av en gammal tid” skrev arkitekten Peter Erséus i en debattartikel på GP häromdagen.
När forskare på SOM-institutet ställde frågan till göteborgare om de ansåg att det vore bra om det byggdes mer i klassisk stil så ansåg en majoritet, 64 procent att det var ett mycket bra eller bra förslag. Det är bara ”billigare kollektivtrafik och mer kameraövervakning som är populärare bland........