Domedagsprofeterna som hade fel |
Att närma sig kanten och titta ned i avgrunden är djupt mänskligt. Våra äldsta sagor, som utgör basen i nästan samtliga skapelseberättelser, handlar ofta om katastrofer. Berättelsen om den stora floden, bekant för många i och med Bibelns Noak, är i själva verket betydligt äldre. Den förekommer redan i den sumeriska civilisationens skapelsehistorier.
Våra civilisationer uppstår ofta med de dygdiga och väl förberedda människor som överlevde prövningen och som sedan förbereder sig för nästa stora kris. Den sensmoralen återkommer även i vår tid – det är de flitiga och förberedda som anar vad som väntar.
Genom att tänka oss vad som skulle kunna hända tänker och känner vi oss fram till hur vi bör agera. Men det kan också leda till att vi riktar uppmärksamheten fel eller fattar dåliga beslut, gräver ned oss i pessimism och resignerar.
Hur ska man sortera de träffsäkra förutsägelserna, som kan vara av existentiellt värde, från de överdrivna?
På denna sida har vi exempelvis skrivit en hel del om riskerna, emellanåt rent existentiella, med artificiell intelligens. Riskerna bör tas på allvar. Men ingen kan veta något säkert om framtiden.
Nyligen gick en av 1900-talets mest välkända domedagsprofeter ur tiden, Paul R. Ehrlich. Till yrket var han entomolog, alltså specialiserad på insekter. Men det var hans varningar om befolkningsökning och ekologisk kollaps som gjorde honom välkänd.
Ehrlich hävdade att mänsklig befolkningsökning inte kan fortsätta i oändlighet på en planet med ändliga resurser. Det är ett lockande argument eftersom det i sin mest avskalade form stämmer och är lätt att greppa.
Mänsklighetens behov ökar med antalet människor och dessutom kan människors begär långt överskrida deras basbehov. Samtidigt är resurserna vi har till vårt förfogande – alltifrån jordbruksmark till metaller under jorden – ändliga.
På många sätt var Paul Ehrlichs uppfattning en fortsättning på den brittiske nationalekonomen Thomas Robert Malthus tankar från slutet av 1700-talet. I boken “An Essay on the Principle of Population” (1799) hävdade Malthus att befolkningsökningen i västvärlden skulle leda till en katastrof eftersom antalet människor ökar snabbare än matproduktionen. Därför förordade Malthus långtgående familjeplanering.
Som en fortsättning på Malthus idéer skrev Ehrlich “The Population Bomb” (1968), i vilken han argumenterade för att fortsatt befolkningsökning skulle leda till inbördeskrig, svält och ekologiska katastrofer. I uppföljaren “The Population Explosion” (1990) varnade Ehrlich för att förutsägelserna från den första boken snart skulle bli verklighet och att vi stod inför en stundande kollaps.
Enligt Ehrlich skulle människor i första hand på frivillig väg förmås att föda färre barn. Om det inte gick skulle tvång användas. I “The Population Bomb” argumenterade han för att fertilitetshämmande medel skulle läggas i dricksvattnet och i livsmedel.1 Ehrlichs lösningar krävde ett totalitärt system; ändamålet helgade medlen. Det var tur att Ehrlichs inflytande på politiken var begränsat. Han hade nämligen inte rätt.
Ehrlich räknade inte med att jordbruket, även i fattiga länder som Indien, skulle utvecklas snabbt. I sin första bok skrev Ehrlich tvärsäkert att Indien “omöjligen” kunde försörja ytterligare två hundra miljoner människor med mat till 1980. Han gick 1967 så långt som att hävda att det var meningslöst med matförsändelser till landet eftersom så många ändå skulle dö.
Men Indien och många andra länder genomlevde under 1970-talet den så kallade “Gröna revolutionen” som kraftigt ökade avkastningen från jordbruket. Modern bevattning, bättre bekämpningsmedel och nyutvecklade grödor som den av Norman Borlaug framtagna dvärgvetesorten förändrade helt livsmedelssituationen.
Ehrlich förklarade, långt senare, att han uttryckte sig tvärsäkert eftersom han ville få folk att “göra något”. Att han hade fått fel på så många sätt var för Ehrlich en detalj, eftersom grundtesen stod sig: befolkningsökningen skulle leda till vår egen och naturens undergång.
Det är intressant att Ehrlich argumenterar helt på tvärs med hur det låter i vår samtid. Ehrlich förordade att blöjor skulle beskattas hårdare för att motverka familjebildning. Numera är det självklart att föräldraskap ska subventioneras. Ehrlich ville att kvinnor skulle steriliseras efter andra eller tredje barnet. Numera erbjuds hoppfulla par fertilitetsbehandling för att stävja de låga födelsetalen. Befolkningen minskar inte över hela världen, men de vikande födslotalen är en global trend.
Andra, mer senkomna undergångsscenarier, har skapat ekonomiskt och politiskt svårlösta situationer till liten nytta. Rädslan för kärnkraften är ett sådant exempel. I Europa innebar den tyska nedläggningen av kärnkraften allvarliga problem några år senare.
Europa blev beroende av rysk gas, vilket inte hjälpte miljön, men däremot innebar en ekonomisk chock 2022, som Europa fortfarande inte helt hämtat sig från. De ekonomiska förutsättningar som vi behöver för att ställa om ekonomin i en mer ekologiskt hållbar riktning försämrades delvis under 2010-talet i Europa. Det paradoxala är att det skedde som en konsekvens av varningarna om att de energislag som vår civilisation byggde på inte var hållbara.
Bortom de samhällsomfattande misstagen som kan ske som en konsekvens av undergångsprofetiorna leder de dessutom till många personliga tragedier. 1970-talets nymalthusianer fick fel, gång på gång. Men deras idéer satte sig hos många. En del valde självmant att avstå från barn för något de trodde sig tjäna ett högre syfte. När de, sent omsider, insåg att Ehrlich och hans likasinnades hypoteser inte stämde var det för sent; de var barnlösa och hade missat föräldraskapet.
Ett gemensamt drag i många undergångsscenarier är att de bygger på förenklade orsakssamband. Tesen att ständig befolkningsökning är ohållbar givet att resurserna är ändliga verkar logisk.
Men Ehrlich bortsåg från att människor ständigt anpassar sig till nya omständigheter. Vår strävan efter ökad produktivitet och överflöd leder till att vi effektiviserar våra grödor, tillverkningsprocesser och teknik. Dessutom missade Ehrlich helt att födslotalen hänger tätt ihop med människors välstånd, utbildningsnivå och andra komplexa kulturella faktorer. Ju mer avancerade våra samhällen blev, desto färre barn föddes.
Så även om Ehrlich pekade på något viktigt var hans analys förenklad. Gäller något liknande för några av de mörkaste förutsägelserna om klimatet? 2007 utkom boken av Andreas Malm, “Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det vara för sent”.
I den hävdas exempelvis att Arktis is skulle vara helt borta till 2034 och att Himalayas is skulle vara borta till 2035. Om vi inte lyckas med nollutsläpp till 2025 är det för sent. Att klimatet blir varmare som en konsekvens av människans industriella avtryck råder ingen tvekan om. Detsamma gäller Ehrlichs tes om att ständig befolkningstillväxt frestar på jordens resurser.
Ett värre problem är att rädsla säljer och drar till sig uppmärksamhet. Ehrlich fick rubriker, hans debutbok sålde flera miljoner exemplar, och så fortsatte det i decennier. Hans nattsvarta framtidsscenarier synades sällan medialt. Ehrlich fortsatte hela livet att upprepa sin tes från 1960-talet. Likt en sektledare som förutspått undergången till en viss dag, fortsatte han bara att flytta fram datumet.
Att många har haft fel tidigare innebär inte nödvändigtvis att nya förutsägelser per definition skulle ha fel. Våra undergångsscenarier fyller en viktig funktion för oss. Ehrlich hade rätt i att ständigt växande anspråk på jordens resurser frestar på naturen. Varningarna om artdöd var före sin tid, även om de mest dystra prognoserna inte stämde. Människor är sårbara, för att inte tala om våra samhällen eller jordens ekologi, och försiktighet är en viktig dygd för arten som styr över planetens öde.
Men på samma sätt som vi bör fortsätta tänka i undergångstermer, måste vi lära oss att agera försiktigt utifrån dessa scenarier. I Kina var ettbarnspolitiken katastrofal och tyrannisk; Ehrlich ansåg den vara progressiv och framsynt. Tänk tanken, laborera med hypoteser, men akta dig för att låta en framtidsprognos styra i ensamt majestät.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varje torsdag skickas ett nyhetsbrev ut med samtidsbetraktelser och analyser. Följ instruktionerna och anmäl dig här.
Ämnen i den här artikeln
Senaste nytt - Ledare
Susanna Birgersson: Mitt hem är ingen helgedom
Håkan Boström: Smutskastning kommer inte vinna valet åt S
Håkan Boström: Jakten på mening har erövrat politiken
Ann-Sofie Hermansson: Jag saknar den intellektuellt hederliga byråkratin