Innan en revolution äger rum uppfattas den som otänkbar; efter att den har ägt rum betraktas den i stället som ofrånkomlig. Någonstans däremellan kan man placera det som sker i Iran just nu – mellan det omöjliga och det självklara. Över hela Iran samlas människor och kräver den religiösa diktaturens avgång. Vart det slutar vet ingen ännu. Med tanke på att regimen helt stängt ned Internet och skjuter skarpt mot demonstrationer så är det uppenbart att den islamistiska diktaturen kämpar för sitt liv.

Upproret, för det är så det i nuläget måste betraktas, är både beundransvärt och tragiskt. Beundransvärt för att det måste krävas en enorm längtan efter frihet och normalitet för att våga gå ut och utmana den oerhörda repression som den iranska staten är kapabel till.

Tragiskt för att det just nu är tusentals iranier som fängslas, misshandlas eller mördas över hela landet bara för att de uttrycker att de har fått nog. Och det är inte första (eller sista) gången det iranska folket betalar ett högt pris för att göra sin röst hörd.

Få regimer har som den iranska lika mycket kunskap i att förtrycka sitt eget folk. Sedan 2016 har det pågått storskaliga protester varje år, med avbrott för 2024. Även om ekonomiska skäl är en del av orsaken – Iran lider av hög inflation och arbetslöshet – så är det ständigt återkommande skälet hat mot regimens totalitära styre. Allt fler iranier har........

© Göteborgs-Posten