Statsministerns observation var så enkel, så banal, att den knappast behövde sägas. Därför sa han väl som han gjorde utan att egentligen tänka sig för. Resten är, som man brukar säga, historia. Det var 2012 som dåvarande moderate statsministern Fredrik Reinfeldt i en intervju med TT som handlade om arbetslösheten i Sverige förklarade att ”Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet”.
Begreppet ”etnisk svensk” var och är inte en term som Statistiska centralbyrån använder sig av. Men det var ju egentligen oväsentligt. Det var uppenbart vad statsministern menade: Bland personer födda i Sverige med härkomst i Sverige var (och är) arbetslösheten låg. Bland folk födda i utlandet var och är den alltjämt hög.
Mer intressant än själva uttalandet var reaktionerna och vad de, mer än tio år senare, fortfarande säger om Sverige. ”Jag tycker att det är otäckt att en statsminister i Sverige pekar ut vissa grupper och särar ut dem i vi och dom” svarade dåvarande oppositionsledaren Stefan Löfven (S).
Kritiken mot Reinfeldts uttalande utgör en sorts pedagogisk illustration över varför det har varit så svårt att överhuvudtaget identifiera samhällsproblem i Sverige. Blotta konstaterandet att det är på ett visst sätt räckte för att sätta i gång debatt i flera dagar och nyhetsrapportering med uttalanden från arga opponenter. Att människor ständigt grupperar sig, medvetet som omedvetet i ”vi och dom” var på något sätt oväsentligt för kritikerna – att påpeka att människor har olika livsvillkor var förgripligt så länge det hade med invandring att göra.
En som mer än Löfven utvecklade sin kritik av Reinfeldt var dåvarande riksdagsledamoten (numera europaparlamentarikern) Abir Al-Sahlani (C). Hon tyckte att det var ”jättetråkigt” att statsministern använde sig av ”skiljelinjen”. Genom att inte nämna ”de andra” så utmålade Reinfeldt dem som ” syndabockar, som något dåligt och att svenskar är så mycket duktigare”. Det var inte bara fel att tala om grupper på det här viset, det var liktydigt med att skuldbelägga "de andra".
Fundera på logiken i kritiken. Det är fult att förklara att det på gruppnivå råder skillnader i Sverige. Men gruppskillnader, om än av annorlunda slag, hade existerat även om Sverige inte hade haft någon invandring alls. Det hade fortfarande funnits skillnader i inkomst och arbetslöshet baserat på klass, kön och ålder.
Att jämföra grupper baserat på de ovan nämnda kriterierna har varit okontroversiellt. Men när det kommer till utrikes respektive inrikes bakgrund har det ansetts skuldbeläggande att beskriva skillnader.
Tänk vad den här låsningen har inneburit för möjligheten att under det senaste decenniet komma med politiska svar på problemen som funnits där, hela tiden. Politiker och många andra i samhället verksamma personer har tassat på tårna för de har levt med insikten att det är en högre social kostnad för dem att säga fel än att ignorera hur det ser ut i Sverige.
Trots att det har gått mer än tio år sedan den här absurda historien med Reinfeldt ägde rum har ängsligheten inte försvunnit, den har blott ändrat form och utseende. Kritiken mot dem som lyfter problem där invandringen utgör en central beståndsdel har tonats ned. Det går inte att stoppa huvudet riktigt lika djupt i sanden som tidigare. Idag kan man höra framträdande socialdemokrater lugnt och nyktert tala om segregation och problem relaterade till invandringen trots att de några år tidigare ansåg att sådana analyser var höjden av fascism.
Men i stället för god dag yxskaft-svar av det slag som Löfven och Al-Sahlani uttryckt 2012 har vi fått fenomenet skendebatter. Sådana äger rum när problemformuleringen för ett politiskt sakområde helt missar målet, trots att det borde vara uppenbart vad kärnan i problemet är. Ett exempel på detta är hur skolresultaten i Sverige beskrivs.
Det är uppenbart att skolresultaten i Sverige har sjunkit under 2010-talet. Orsakerna till detta har det spekulerats om: nedskärningar, digitalisering, friskolereformen och en rad andra argument har framförts. Men liksom inom en rad samhällssektorer så bevittnar vi ännu ett område där det har uppstått stora ojämlikheter som en konsekvens av en historiskt oöverträffad demografisk förändring av Sverige. Men huvudorsaken har i det politiska samtalet hamnat lite i skymundan.
Forskaren Gabriel Heller Sahlgren skriver i en artikel i tidskriften Kvartal att ”på grund av invandringen har elevunderlaget blivit mycket mer komplicerat i den svenska skolan”. Därför, menar Sahlgren, har skolan fått det svårare att klara sitt uppdrag, trots resurstillskott och särskilda insatser. Det kostar att kompensera för ett elevunderlag som har – relativt snittet – sämre utgångspunkt hemifrån. Enligt Sahlgren har grundskoleelever med svensk bakgrund ”hämtat upp det kunskapsfall som skett sedan millennieskiftet”.
Ett exempel på det Sahlgren skriver om är PIRLS-mätningen för 2021 som mäter läsförståelse. När resultaten presenterades så kunde man se att resultaten för årskurs fyra rasade till 2011 års nivåer. Enligt Sahlgren beror hela fallet på att det sjunkande resultatet är koncentrerat till elever som inte talar svenska i hemmet. I hem där det talas svenska var resultaten lika bra 2001 som 2016. Även om detta inte skulle förklara hela tappet som har skett i läsförståelse, så går det inte att komma ifrån att det är en slående skillnad i resultat mellan de som har svenskan hemifrån och de som saknar den.
Det är viktigt att komma ihåg detta: Bara för att statistiken ser ut som den gör och detta beskrivs tillförlitligt så innebär detta inte att man beskyller invandrare för hög arbetslöshet eller låga skolresultat. Människor gör vad de kan med de resurser de har tillgängliga – må de vara socialt eller ekonomiskt kapital.
Barn väljer inte sitt modersmål. Samma barn har inte valt att bo i ett område där det helt saknas kamrater som har svenska som modersmål. Däremot utgör beskrivningen av denna ”nya” ojämlikhet i Sverige ett underkännande av den migrationspolitik som under decennier oreflekterat fortsatte råda och som skapade problem som vårt välfärdssamhälle inte förmått hantera.
Skendebatterna som vi har i vår samtid är ett bekvämt sätt att som katten gå runt den heta gröten. Vi anar att det finns ett element av ojämlikhet kopplat till utanförskap. Men många vill hellre tala runt frågan – resonera i generella termer kring socioekonomisk bakgrund och utbildningsnivå eller något helt annat.
Det är jobbigt att hela tiden behöva komma tillbaka till invandringen och dess konsekvenser. Det är fortfarande, på samma sätt som det var 2012 när Reinfeldt fällde sitt uttalande, något smutsigt och suspekt att belysa frågan. Priset fortsätter de som lever med och i utanförskapet dagligen att betala. Liksom det omkringliggande samhället som år efter år måste hantera de dyra konsekvenserna av att social finkänslighet värderats högre än att hantera världen såsom den är.
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
Adam Cwejman: Skendebatternas förlovade land
5
33
28.05.2023
Statsministerns observation var så enkel, så banal, att den knappast behövde sägas. Därför sa han väl som han gjorde utan att egentligen tänka sig för. Resten är, som man brukar säga, historia. Det var 2012 som dåvarande moderate statsministern Fredrik Reinfeldt i en intervju med TT som handlade om arbetslösheten i Sverige förklarade att ”Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet”.
Begreppet ”etnisk svensk” var och är inte en term som Statistiska centralbyrån använder sig av. Men det var ju egentligen oväsentligt. Det var uppenbart vad statsministern menade: Bland personer födda i Sverige med härkomst i Sverige var (och är) arbetslösheten låg. Bland folk födda i utlandet var och är den alltjämt hög.
Mer intressant än själva uttalandet var reaktionerna och vad de, mer än tio år senare, fortfarande säger om Sverige. ”Jag tycker att det är otäckt att en statsminister i Sverige pekar ut vissa grupper och särar ut dem i vi och dom” svarade dåvarande oppositionsledaren Stefan Löfven (S).
Kritiken mot Reinfeldts uttalande utgör en sorts pedagogisk illustration över varför det har varit så svårt att överhuvudtaget identifiera samhällsproblem i Sverige. Blotta konstaterandet att det är på ett visst sätt räckte för att sätta i gång debatt i flera dagar och nyhetsrapportering med uttalanden från arga opponenter. Att människor ständigt grupperar sig, medvetet som omedvetet i ”vi och dom” var på något sätt oväsentligt för kritikerna – att påpeka att människor har olika livsvillkor var förgripligt så länge det hade med invandring att göra.
En som mer än Löfven utvecklade sin kritik av Reinfeldt var dåvarande riksdagsledamoten (numera europaparlamentarikern) Abir Al-Sahlani........
© Göteborgs-Posten
visit website
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Andrew Mitrovica
Gideon Levy
Belen Fernandez
Marwan Bishara
Timotej Milanov
Tafi Mhaka
Grant Arthur Gochin
Ahmadi Ali
