De Zerbi har sin tuffaste uppgift framför sig

PL-SPECIAL: Här är storklubbarna i Premier League som kan byta tränare.

I Italien finns det en misstro mot Roberto De Zerbi. Sommaren 2024 lämnade italienaren Brighton & Hove Albion, samtidigt som en hel hög Serie A-klubbar hade tränarvakanser. Napoli, Lazio, Milan och Juventus hälsade alla nya misters välkomna, men ingen av dem hade initialerna RDZ.

Det kanske inte ens är en kritik mot De Zerbi, utan något eftersträvansvärt? Den italienska fotbollen är den som varit allra mest misstänksam mot den tiki-taka-tsunami som Josep Guardiola startade i Barcelona 2008. Katalanen har senare i karriären nämnt just De Zerbi som en inspirationskälla, så det finns en närhet mellan de båda tränarstilarna. I Premier League, som levt under Guardiolas slöja i tio år nu, går RDZ hem.

Under söndagen tog han hand om sin första match som tränare för Tottenham Hotspur. Ett naturligt steg för en tränare som gjort ett utomordentligt jobb i Brighton och kört topplaget Olympique Marseille i Frankrike. Men allt i den här situationen är onaturligt.

Tottenham kommer från en och en halv katastrofal månad med Igor Tudor som tränare och är i högsta grad indragna i nedflyttningsstriden. Laget saknar nästan alla kreativa offensiva mittfältare. De Zerbi vill spela en intrikat offensiv spelstil med en fyrbackslinje - det första Tudor gjorde med Spurs var att inrätta en trebackslinje för att stärka defensiven. Säsongen är slut 24 maj och det finns inte mycket tid till revolution.

I engelsk media har man gjort en grej av att blicka tillbaka på De Zerbis första tid som Brighton-tränare. Fem första matcherna: två kryss och tre förluster.

- Ärligt talat, de två första veckorna var fruktansvärda. Det var galet, har Brighton-kaptenen Lewis Dunk sagt i efterhand, och syftat på alla nya idéer som italienaren ville implementera.

Nog för att Roberto De Zerbi tycks vara en fotbollsidealist, men han fattar givetvis att det här Tottenham-laget befinner sig i ett annat läge än det Brighton han tog över hösten 2022. Inför helgens första match mot Sunderland lät De Zerbi snarare som Graham Potter inför det lyckade svenska VM-playoffet mot Ukraina och Polen: höj moralen och fokusera på några få enkla grunder.

- Det mentala just nu är avgörande. Jag ger inte för många instruktioner utan fokuserar på 2-3 enkla principer, konstaterade De Zerbi inför Spurs-debuten.

Det var med detta i bakhuvudet som jag bänkade mig framför Sunderland-Tottenham i söndag. Vilka kan dessa principer vara - och vad ger RDZ-Spurs för första intryck?

Jag vet förstås inte vilka "principer" som De Zerbi gick igenom med spelarna. Var det expertkommentator i NHL-låg nivå? "Våga, skjut mer, hjälp varandra". Kanske. Här är vad jag noterade i alla fall:

* Alla tre anfallare var på planen. Dominic Solanke på topp, flankerad av Richarlison och Randal Kolo Muani. Bakom, och ofta bredvid, fanns Lucas Bergvall i en 10-position. Gärna snabba anfall.

* Hög intensitet. Både Richarlison och Kolo Muani slet som aldrig förr på sina kanter, och en påkopplad snabbt slagen frispark gav så när Spurs en straff i första halvlek (Kolo Muani brottade sig till ett jätteläge men VAR tyckte att det räckte med hörna efter en hemmaglidtackling).

* Man-man i höga pressen, 4-3-3 i försvarsställning på mittplanen och 4-4-2 i lågt block. En tam inställning till att skydda de centrala delarna av planen skulle dock kosta Spurs i den här matchen.

Archie Gray hade den ej avundsvärda rollen att ofta agera helt ensam på Tottenhams mittfält. Gray är ingen N'golo Kanté, och Sunderland utnyttjade detta. Brian Brobbey gjorde livet besvärligt för Mickey van de Ven och Christian Romero genom sitt targetspel, och efter en dryg halvtimme hade båda mittbackarna blivit varnade efter att Sunderland hittat nederländaren i attraktiva ytor genom ett osynkat Spurs-mittfält.

Matchens enda mål var den härliga kombon av både otagbart och väldigt turligt. Nordi Mukiele hade en ocean av gräs i mitten att röra sig på när han drev in från sin högerkant, och vänsterskottet må ha gått i nät via van de Vens ben, men det kom också efter att Tottenham visat noll närvaro centralt i planen.

Redan innan avspark hade Spurs halkat ned på 18:e-plats - en fallucka rakt ned i Championship-helvetet - och underläget på Stadium of Light gjorde livetabellen ännu deppigare för de liljevita.

Spurs försökte satsa framåt och kastade in Mathys Tel och Xavier Simons - men mer än så hade man inte på bänken. Mer än en tam nick av Solanke hittade man inte under kvitteringsjakten. Mer än noll poäng blev det inte för Roberto De Zerbi i Tottenham-debuten.

Och det är avsaknaden av kreatörer som gör att jag tror att Spurs ryker. Man har inte en komplett trupp - det saknas naturliga kantspelare och Simons har visat sig inte vara någon att hålla i handen när det blåser hårt i botten av tabellen.

Roberto De Zerbi har sitt svåraste tränaruppdrag framför sig. Han har ingen tid på sig att implementera den spelstil som han egentligen vill se från sitt lag, han har en trupp vars självförtroende är kört i botten, och han har skadade nyckelspelare - mot Sunderland klev även lagkaptenen Romero av i tårar, och det återstår att se hur länge han blir borta.

En positiv notis? Antonin Kinsky, vars hela karriär vi var oroliga för efter mardrömsmatchen i Madrid, stod för en stabil insats i kassen. Hans Terry Butcher-imitation i andra halvlek räckte dock inte till poäng den här gången. Och för Tottenham måste pinnarna börja radas upp snart.

Pascal Gross. Vilket är ligans formstarkaste lag? Ja, men det är ju Brighton! Fabian Hürzeler var ute på tunn is med sitt lag under vintern, men efter Pascal Gross återkomst till sydkusten och Seagulls-mittfältet så har laget börjat plocka trepoängare i skymundan. Borta mot Burnley senast dundrade den rutinerade tysken in en hård krossboll som gav 1-0 via Mats Wieffer. 2-0 skrevs slutresultatet till. Januari-återkomsten till Brighton har gått så bra för Gross att han till och med fanns med i tyska landslaget under senaste uppehållet.

Rayan Cherki. Min absoluta favoritspelare i Premier League just nu. Cherki leker fotboll, och han gör det på ett effektivt sätt. Assisten till Marc Guehis 2-0-mål borta mot Chelsea - en skärande yttersida i ett oväntat läge - fick mig att tänka på Zinedine Zidane. Men vi håller jämförelsen där för stunden.

West Ham United. Två hörnmål av Dinos Mavropanos. Två välplacerade avslut av Taty Castellanos. West Ham bryr sig inte så mycket om bollinnehav - att låta jumbon Wolverhampton Wanderers komma och äga bollen är en matchplan som inte alla lag har i sig - men Hammers är trygga i sin spelidé. Lagets fina form under Nuno Espirito Santos ledning har till slut gett utdelning med en plats på säker mark.

Leeds United. Körde över Manchester United i första halvlek på Old Trafford. Blev sedan lite suddiga i kanterna när hemmalaget fick Lisandro Martinez utvisad och var nära att låta 2-0-ledningen tappas till 2-2. Framåt saknades det alldeles för lite killer instinct, både Gabriel Gudmundsson och Jayden Bogle försökte själva när man hade kunnat slå passningar till lagkamrater i bättre lägen. Men Leeds höll resultatet på rätt sida trepoängsgränsen och tog därmed säsongens andra bortaseger.

Arsenal. Hemmamatchen mot Bournemouth såg ut som så många andra hemmamatcher mot slagbara lag gjort de senaste vårarna. Arsenal behövde vinna för att hålla takten i toppstriden, men en blek och nervös insats mot ett lag som spelade utan press på sig slutade med tredje förlusten på de fyra senaste matcherna i alla turneringar - lika många som man hade på de 49 tidigare matcherna under säsongen. Just nu krälar Arsenal mot ligatiteln medan Manchester City springer. Nästa vecka möts de i Manchester. Klarar Arsenal av att resa sig när det som mest behövs?

Chelsea. 7-0 hemma mot Port Vale? Tillåt mig att applådera mitt absolut långsammaste. Segern mot League One-jumbon är den enda vinsten på de sex senaste matcherna för Chelsea. De fem andra? Fem förluster, mållösa i fyra av dem, 15 insläppta mål. Att skicka Enzo Fernandez till skamhörnan i två matcher är inte heller skimrande optik för CFC, som nu flåsas i nacken av åtminstone fem lag som vill åt deras sjätteplats.

© fotbollskanalen