Straighta ska inte hänga på gaybarer |
Med tiden utvecklar vi ett sjätte sinne om precis hur queer vi kan vara utan att stöta oss med omgivningen.
Det är ur denna minoritetsstress som våra helgade queerbarer föddes.
Där tillåts vi vara våra fullfjädrade och sexuella jag, utan att frukta våld eller majoritetssamhällets missaktning, skriver Eric Nilsson, frilansskribent och queeraktivist.
Ljuduppspelningen är AI-genererad. Felaktigheter kan förekomma.
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.
DEBATT. ”Ni är inte välkomna här”, säger jag till paret vid baren. ”Ni behöver gå härifrån.”
Hon snörper med munnen. Det här måste vara nytt för dem. Det aldrig förut ifrågasatta privilegiet att vara välkomna precis överallt.
”Bara för att vi är hetero?” snäser hon.
”Ja, gå härifrån”, svarar jag.
Paret har strosat in på bögbaren med den omärkta dörren, genom en lång korridor prydd med Tom of Finland, och förbi skoputsarstolen där en man i chaps får sina stövlar blänkta. Väl inne spiller de öl på en gäst och besvärar en annan när de oinbjudet sträcker sig efter hans koppel.
”Snyggt halsband!”
Jag frågar paret om de är straighta. Frågan är retorisk – bara en........