Den här texten var tänkt att börja med en efterlysning: ”Har någon sett Ulf Kristersson?” Men så i fredags dök statsministern till sist upp i Rosenbads presscenter, flankerad av Ebba Busch och Johan Pehrson, med allvarsord om det ansträngda energiläget.
Det var på tiden.
Det allmänna intrycket är annars att den nya regeringen har gått och gömt sig. Visst syns enskilda ministrar, som klimatminister Romina Pourmokhtari, mycket i medierna. Men statsministern har varit påtagligt frånvarande.
I tomrummet har såväl socialdemokrater som interna kritiker kunnat bre ut sig ostört. Magdalena Andersson har gång på gång hamrat in budskapet om oförlåtliga löftesbrott vad gäller såväl elstöd som bränslepriser. Besvikna Skånemoderater har nickat och hållit med.
Till det ska läggas ett pärlband av organisationer och ”experter” som dömer ut valfria förslag ur Tidöavtalet och budgeten.
Regeringen angrips med full kraft från alla håll samtidigt: Nationalekonomer dömer ut elprisstödet till hushållen som på tok för generöst. Andra hävdar tvärtom att stödet är alldeles för snålt – ett bottenlöst svek mot väljarna.
Klimatexperter kritiserar regeringens bilvänliga politik som hotar Sveriges klimatmål. Samtidigt rasar en svekdebatt om att regeringen har gjort alldeles för lite för de hårt pressade bilisterna. Näringslivshögern sågar bristen på skattesänkningar och arbetslinje. Vänstern anklagar tvärtom regeringen för att svälta ut välfärden och för att sänka skatten för höginkomsttagare (i själva verket en automatisk indexering).
Den enda gemensamma nämnaren i detta åsiktsartilleri är den massiva kritiken mot Tidöpartierna, dag ut och dag in.
Inte konstigt att väljarna drar öronen åt sig. I veckan kom Expressens Sifomätning som visar att sex av tio svenskar tycker att regeringen gör ett dåligt eller mycket dåligt jobb. Samtidigt stiger Socialdemokraterna som en sol i opinionsmätningarna.
Bilden har redan satt sig av en dålig start för regeringen. Men stämmer det verkligen? Det skulle faktiskt gå att anlägga det rakt motsatta perspektivet.
Mot alla odds lyckades M, KD, L och SD komma överens om ett omfattande avtal bara en dryg månad efter valdagen. Det kan jämföras med de berömda 134 dagarna som krävdes för Januariavtalets tillkomst.
På onsdag ska höstbudgeten upp för debatt och beslut i riksdagen. Den sedvanliga dramatiken är som bortblåst. Både efter valet 2014 och 2018 fick de rödgröna regera på oppositionens budget. Nu är en majoritet redan säkrad för budgeten.
Inga lik har ramlat ur ministrarnas garderober, vilket som bekant präglade starten för den första Reinfeldtregeringen. Inte ens Liberalerna har infriat förväntningarna på att ställa till med kaos, även om uttalandet om ”brun sörja” har ältats i flera veckors tid.
Ändå har rapporteringen om den nya regeringen hakat upp sig på temat: Finn fem fel.
Många till höger ser nog detta som det ultimata beviset på att det finns en slagsida åt vänster hos medierna. Men det kan lika gärna ses som ett utslag av att regeringen mer eller mindre har lämnat walkover i debatten.
Ministrarna har alla möjligheter i världen att kalla till presskonferenser, ställa sig i Aktuell-studion eller låta sig grillas av Anders Holmberg i ”30 minuter”. Det är bara att ta plats i offentligheten.
Politik handlar i hög grad om att vinna kampen om verklighetsbilden. Vad av det som händer ska vi fokusera på och hur ska vi förstå det?
Socialdemokraterna blev med åren mästare på att spinna verkligheten till sin fördel. Det var exempelvis inte S-regeringen som ändrade sig om Nato om nu någon trodde det. Nej, det var omvärlden som ändrade sig. Flyktingkrisen var så klart alliansregeringens fel liksom polisbristen.
S-regeringen kallade till presskonferenser i parti och minut. Under pandemin gick det knappt en dag utan att Stefan Löfven, Lena Hallengren med flera radade upp sig framför de blågula fanorna och talade allvarsamt till folket.
Hösten 2021 gav S-regeringen hela 16 pressträffar om kommande budgetnyheter innan nådiga luntan slutligen lades för riksdagen.
Morgan Johansson uppfann dessutom tricket att hålla en serie pressträffar om samma förslag. Först kallade han till en pressträff för att berätta att en utredning skulle tillsättas, sedan en till om att utredningen är klar och till sist ytterligare en när lagrådsremissen skulle läggas.
I efterhand kan man skratta åt denna kanonad av presskonferenser. Men faktum är att det funkade. Ministrarna Damberg, Johansson och Hallengren älskade att synas och höras, och det gav utdelning.
Den som tar plats i offentligheten blir inte bara lyssnad på. Den tränger också ut andra budskap, som annars riskerar att fylla tomrummet.
Så varför har inte Ulf Kristersson & Co intagit offentlighetens kommandohöjder än, utan låter Magdalena Andersson trona ohotad i rollen som Barsk Blågul Riksmorsa?
Flera förklaringar är tänkbara. En möjlig tolkning är att regeringen jobbar på hårt och metodiskt, men i det tysta. Även i rollen som oppositionsledare påpekades det ofta att Ulf Kristersson var osynlig. Han trivs uppenbarligen bättre med att läsa nya underlag än att prata med journalister.
En annan tolkning är att den nya regeringen har övermannats av akuta kriser och krävande arbetsuppgifter. Den 1 januari tar Sverige över som ordförande inom EU. Det innebär att Sverige under ett halvår ska leda cirka 2 000 möten i Bryssel och Luxemburg samt runt 150 möten runtom i landet.
Många av de nya ministrarna har knappt hunnit vara med på ett EU-möte än och ska snart axla rollen som ordförande. Det är klart att det slukar energi av en ny regering. Ovanpå det är Sverige inne i en besvärlig Natoprocess, där Turkiet och Ungern obstruerar.
Ytterligare en möjlig förklaring skulle kunna vara att regeringen inte har fått upp styrfarten än. Mycket energi ägnas helt uppenbart åt att hitta formerna för samordningen mellan regeringen och SD.
Sverigedemokraternas inflytande kommer att vara större än vad som har kommunicerats utåt. Allt från den utrikespolitiska deklarationen ner till frågesvar och interpellationer ska passera samordningen på statsrådsberedningen (SB SAM).
Det innebär att en enorm mängd regeringsärenden ska hällas ner i samma tratt och sedan filtreras långsamt genom de fyra Tidöpartierna. Lägg till det att SD är ett oerfaret parti som vill försäkra sig om att inte bli lurat, och det är som upplagt för ”stopp” i den politiska processen.
Den här regeringen har en enorm arbetsbörda framför sig. Den ska inte bara hantera allt det som faller ner i dess knä, såsom EU-ordförandeskapet, Natoprocessen, energikrisen och ett tufft ekonomiskt läge. Ulf Kristersson har också utlovat en offensiv mot gängbrottsligheten inom 100 dagar, en rivstart för ny kärnkraft och att förverkliga Tidöavtalet i dess helhet.
Det finns inget utrymme för tempoförluster. Det är dags för Ulf Kristersson att börja rulla ut handlingsplaner och visa vad han vill.
Regeringen måste berätta historien om sig själv. Annars kommer Magdalena Andersson att göra det.
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Yara Hawari
Patrick Gathara
Marwan Bishara
Andrew Mitrovica
Tafi Mhaka
Jan Egeland
Hipolitus Wangge
Julie Bindel
Priyamvada Gopal
Mawlawi Amir Khan Muttaqi
visit website
