Det var i ett tält i Almedalsparken i somras som polletten trillade ner. Jag gick förbi Liberalernas skolpolitiska seminarium och hörde vd:n för Sveriges största skolkoncern – Academedias Marcus Strömberg – lägga ut texten.
Friskolereformen behöver utvecklas, menade han till synes självkritiskt, och förespråkade ett obligatoriskt skolval för alla barn. Bara så kan segregationen och orättvisorna i dagens skolsystem lösas.
Jag minns inte exakt hur orden föll, men budskapet landade väl hos den övriga panelen. Tänk att det i alla fall finns en fråga som alla – experter, friskolekritiker, friskolevänner och politiker – verkar kunna enas kring i den infekterade skoldebatten!
Från vänster till höger råder det numera enighet om att ett aktivt skolval bör införas där föräldrar ska kunna välja mellan såväl kommunala som fristående skolor vid ett och samma tillfälle.
Den gamla S-regeringen föreslog det i somras och det nya högerstyret har ”Obligatoriskt skolval med bättre information och kortad kötid” som en punkt i Tidöavtalet.
Den kvarvarande oenigheten gäller främst om kötid ska ha en roll kvar att spela även i det nya skolvalet och vid vilken ålder som valet ska göras.
Det intressanta är att detta förslag har tolkats som en eftergift från friskolesektorns sida. I framtiden ska det inte längre vara möjligt att ställa barn i kö från BB och fylla friskolorna med barn från högutbildade familjer!
I själva verket är detta en seger för friskolelobbyn.
Det som slog mig i det där Almedalstältet var att ett obligatoriskt skolval, där även privata aktörer ingår, är en perfekt marknadsplats för friskolor. De stora koncernskolorna kommer att exponeras för alla vårdnadshavare, och kan öka sitt genomslag ytterligare genom att pumpa ut riktad reklam och dela ut glassiga magasin. Den närmaste kommunala skolan kommer inte längre att var det självklara valet för flertalet, utan bara ett grått alternativ bland tiotals andra.
Det räcker ju att titta på hur det ser ut inom gymnasieskolan. Där anordnas stora mässor där eleverna går runt bland montrarna och bildar sig en uppfattning om vilken skola som verkar häftigast. Det är ingen slump att nästan var tredje gymnasieelev har valt en friskola, att jämföra med bara 16 procent inom grundskolan.
Målet är förstås att vinna marknadsandelar. Det är inte konstigare än så. Om friskolorna dessutom kan behålla kötid som en möjlig urvalsmetod får de det bästa av två världar.
Efter en stunds googlande upptäcker jag att Academedia har lobbat för ett obligatoriskt skolval ända sedan 2014. Debattartiklar har publicerats regelbundet och ibland har man skrivit ihop med lärarfacken (bingo!).
Argumentationen är alltid densamma. Det fria skolvalet måste uppdateras i takt med samhällsutvecklingen och bli tillgängligt för fler barn. Alla föräldrar borde göra medvetna val. Bara så kan skolsegregationen bekämpas och skolorna få ett mer blandat elevunderlag.
Det som inte står är att en sådan reform med största sannolikhet skulle vara en lysande affär.
Att just Academedia driver frågan om en friskolereform 2.0 hårdast av alla skolkoncerner är inte förvånande. Affärsmodellen går uppenbart ut på att generera kvantitet, inte kvalitet. Målet är att ständigt växa.
Så hur kommer det sig att så många verkar ha missat denna centrala aspekt? Min gissning är att det beror på att man har haft fel ingång i friskoledebatten. Den fråga som har ställts är: Hur ska vi minska segregationen i skolan och göra det svårare för friskolorna att välja sitt elevunderlag?
Om det är frågan blir svaret lätt att göra friskolorna tillgängliga för fler barn, det vill säga att expandera friskolorna.
Men det överhängande problemet är ett annat. Alldeles för många friskolor – i synnerhet på gymnasiesidan – har systematiska kvalitetsbrister. De sätter glädjebetyg och snålar på lärarbehörigheten och undervisningstiden.
Bara den senaste tiden har man kunnat läsa om hur skolor inom skojarkoncernen Thorengruppen uppvisar chockerande brister, såsom att elever inte har fått geografiundervisning på två år. Det är samma koncern som jag ondgjorde mig över redan för många år sedan.
Aftonbladet har granskat Cybergymnasiet i Vasastan i Stockholm där betyg har höjts i efterhand av en så kallad spöklärare. Skolan ingår numera i Academedia-koncernen.
Marknadsskolan trasar sönder den svenska skolan. Det bästa vore att en gång för alla släcka ner detta misslyckade experiment och ta den engångskostnad som skulle följa i form av skadestånd i mångmiljardklassen.
Men tyvärr verkar det inte gå att uppbringa något politiskt stöd för den åtgärden. En alternativ väg framåt skulle därför vara att inspireras av Miljöpartiets kamp mot kärnkraften, det vill säga att med hjälp av politiska beslut göra friskolebranschen alltmer olönsam:
Inför kommunal vetorätt. Det är besynnerligt att kommuner är skyldiga att betala för något som de inte har någon beslutanderätt över.
Sänk skolpengen till friskolor.
Sätt stopp för glädjebetyg. I väntan på centralt rättade prov bör Skolinspektionen få skarpa verktyg att utfärda viten mot skolor som ägnar sig åt detta mygel.
Inför offentlighetsprincipen och kräv insyn i skolbolagens räkenskaper. Särskilda revisorer bör regelbundet granska hur skolpengen används.
Inför olika former av sidorestriktioner ungefär som banksektorn omfattas av speciella lagkrav.
Gör fler oanmälda inspektioner.
Gör det lättare att stänga en skola med återkommande brister och svårare att få tillstånd att starta en ny.
Målet måste vara att täppa igen så många kryphål som möjligt och att minska skolkoncernernas aptit på att expandera. Det ska helt enkelt inte gå att bedriva skola med låga ambitioner.
Tidöavtalet innehåller en del av detta, men också en del frågetecken. Hur ska det gå till att stoppa vinstutdelning från skolor som ingår i stora koncerner? Dåliga skolor bör stängas, inte tillfälligt hindras från att dela ut vinst till aktieägarna.
Dagens kösystem sticker visserligen i ögonen. Men det är bättre att behålla det tills vidare än att införliva friskolorna i ett obligatoriskt skolval och riskera ytterligare en expansion av friskolekoncernerna.
Det vore onekligen en bitter ironi om reformerna för att komma till rätta med marknadsskolan i själva verket gav friskolebranschen nytt raketbränsle. Vi har varit naiva för många gånger redan.
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Yara Hawari
Patrick Gathara
Marwan Bishara
Andrew Mitrovica
Tafi Mhaka
Jan Egeland
Hipolitus Wangge
Julie Bindel
Priyamvada Gopal
Mawlawi Amir Khan Muttaqi
visit website
