I en avgörande bedömning anser tingsrätten att meteoriten är lös egendom.

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Dom har fallit i Uppsala tingsrätt. Meteoritjägarna ges rätten till den värdefulla rymdstenen som hittades på en gård mellan Enköping och Heby för två år sedan. Markägaren förlorar det principiellt viktiga målet och ska betala motpartens rättegångskostnader.

Vad är det då som gör att markägaren förlorar? I mångt och mycket kokar det ner till bedömningen att rymdstenen inte är en del av fastigheten den låg på. I stället anses stenen vara lös egendom utan någon ägare.

Hade motsatt tolkning gjorts – att rymdstenen var fast egendom – hade den med största sannolikhet tillfallit markägaren

Vad är det då som får domstolen att komma fram till att stenen inte tillhör gården? Svaret på det kan vi läsa i ett avgörande resonemang från domstolen:

”Meteoriten har kommit från rymden och befunnit sig på jordytan i cirka fyra veckor innan den hittades. Den kunde enkelt plockas upp med händerna och var inte nedsänkt i jordytan. Meteoriten kan inte sägas ha fått någon varaktig förening med jorden.”

Den uppenbara motfrågan som uppstår är när en rymdsten anses ha fått varaktig förening med jorden? Är det efter ett halvår? Ett år? Krävs det att mossa börjar växa på stenen, gråsuggor kräla runt i dess håligheter och den omsluts av jord? Eller krävs det att en stor grov karl inte förmår ta upp den utan spade?

Av meteoritjägarnas egna skildringar av fyndet var det inte heller så att rymdstenen låg väl synlig på marken på en bädd av lingonris. I Magasinet Filters stora reportage om händelsen beskrivs hur den ena meteoritsökaren hittar stenen: ”Han sköt försiktigt undan vitlaven och därunder syntes en strömlinjeformad järnklump, mycket större än den apelsinstora sten de trodde sig leta efter.”

Till samma magasin beskriver upphittaren vad det var han såg: ”Gissningsvis stack några centimeter upp ovanför laven, resten under. Den såg precis ut som en Sikhote-Alin meteorit, en känd järnmeteorit som hittats i Ryssland.”

Och nu börjar funderingarna igen. Hade Uppsala tingsrätt gjort en annan tolkning om rymdstenens förening med jorden om den stuckit upp någon centimeter mindre under laven? Var det en centimeter från att markägaren vann?

Samtidigt bör det erkännas att Uppsala tingsrätt inte har ställts inför en lätt uppgift. Det är ovanliga och krångliga omständigheter. Och det är ny juridisk mark som beträds.

I några avseenden bör också domen välkomnas från markägarhåll, även om det i utfallet framstår som att äganderätten är på ett ständigt sluttande plan. För domstolen slår fast att en meteorit inte kan anses omfattas av allemansrätten, vilket meteoritjägarna hävdade i sitt försvar och återkommande har framfört i media.

Det återstår även att se om det sista är sagt i fallet om rymdstenen. Markägaren Johan Benzelstierna von Engeström säger i ATL att han avser samla in pengar och överklaga domen.

Men oavsett om fallet med rymdstenen tas vidare eller ej lär det ändå vara en evig källa till diskussioner på juridiska seminarium på landets universitet. Den första frågan är given: Hur länge behöver en rymdsten ligga i skogen innan den förenas med jorden?