Skyhögt pris för krig utan ”masterplan” |
Skyhögt pris för krig utan ”masterplan”
Johan Mathias Sommarström
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Världens börser skriker i illröda färger, några liter bensin kostar snart som en hygglig lunch och pensionsbesparingarna försvinner som sand i ett timglas.
Energikrisen kan bli den värsta sedan 1970-talet.
Och medan människor dör av bomber läggs ständigt nya hinder för fred.
Sommaren 2025. Amerikanska B2-bombare attackerar iranska kärnenergianläggningar. Samtidigt dödas flera nyckelpersoner i det iranska kärnenergiprogrammet i israeliska flygattacker.
– De iranska kärnanläggningarna har helt utplånats, konstaterade den amerikanske presidenten Donald Trump stolt inför världspressen.
Samtidigt fick vi veta att Irans luftförsvar förstörts liksom många av deras avfyrningsramper för robotar.
Nio månader senare pratas det återigen om bunkerbomber för att förstöra kärnenergianläggningarna. De som helt förstördes förra året. Eller?
Det har varit minst sagt förvirrande att få kläm på varför USA valde att attackera Iran just nu, och vad deras slutgiltiga mål är.
Det finns tecken som tyder på att USA attackerade på bred front eftersom de visste att Israel skulle attackera. Israeliska attacker mot Iran skulle nämligen ofrånkomligt leda till hämndattacker mot amerikanska intressen i regionen.
Och hämndattacker blev det.
Mer omfattande än vad någon förmodligen räknat med.
Mellanöstern står i brand. Åtminstone olje- och energianläggningar. Hormuzsundet är stängt för transporter, oljepriserna skjuter i höjden och Internationella energiorganet varnar för en energikris värre än de på 1970-talet.
Gissa vem som får betala det blodiga kalaset.
Vid bensinpumpen, genom ökade matpriser och pensionsfonder som sjunker i värde.
Och fortfarande vet vi inte hur det ska sluta. Eller när.
Förvirringen är i det närmaste total.
Trump har hotat att förinta samtliga Irans energianläggningar om de inte öppnar Hormuzsundet. Hotet kom bara ett dygn efter att han talat om att skala ner de militära attackerna.
Iran hotar å sin sida att totalförstöra livsnödvändig infrastruktur som färskvattenanläggningar runt om i Mellanöstern om USA gör allvar av sitt hot. Och även om de iranska hämndattackerna skalats ner, kanske i brist på robotar, gör de fortfarande rejäl skada.
Hot om eskalering varvas med förhoppningar om förhandlingar.
Israel har under årtionden sett Iran som det största hotet mot landets existens, nu tänker de inte ge sig förrän hotet är förintat. Men USA:s mål är svårare att förstå.
Talespersoner för den amerikanska administrationen inklusive presidenten själv försöker dagligen ge sken av att det finns någon slags masterplan här. Fast ingen riktigt vet hur den ser ut eller hur den ska sluta.
Sanning är att kriget troligen inte alls går den väg Trump & co hade hoppats och trott. Iran sprattlar fortfarande emot, de hotar all sjöfart i Hormuzsundet, de ger blanka tusan i att världsekonomin är i gungning och förhoppningarna om ett regimskifte i Teheran tynar bort likt morgondimman på en sommaräng.
Det grymtas i USA om att presidenten tagit sig vatten över huvudet, att han trott att kriget skulle bli enkelt men att han nu inte hittar någon väg ut. I så fall inte särskilt unikt. Det är inte första gången USA startar ett krig i Mellanöstern där utgången är dold bakom en svårmanövrerad labyrint. Men det är första gången det startas av en president som lovat att inte starta nya krig.