Lejonkungens comeback räddar inte L |
Lejonkungens comeback räddar inte L
Inrikespolitisk kommentator
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Uppdaterad 11.19 | Publicerad 11.11
– Jag fick ett sms i tisdags.
Lars Leijonborg, Liberalernas gamla partiledare, berättade i morse i varenda framsträckta mikrofon hur hans comeback i politiken inleddes.
Det var Simona Mohamsson som messade, vi behöver prata, jag behöver dig i valrörelsen.
Ett parti i sönderfall går att beskriva på olika sätt.
Det går att inleda den berättelsen en fredagsförmiddag på Liberalernas kansli i östra riksdagshuset.
På väggarna porträtt på gamla ledare för folkpartiet: Per Ahlmark, Maria Leissner, Gunnar Helén och de andra.
”Jag törs. Törs du?”, står det på en gammal valaffisch med Bengt Westerbergs ansikte, en av de gamla partiledare som så ofta han får chansen berättar att han inte längre röstar på sitt parti.
Lars Leijonborg är lika gammal som Bruce Springsteen, 76, och om The Boss ännu klarar att stå på scenen i tre timmar ska väl en gammal minister klara att sitta i riksdagen, ett uppdrag som är lika krävande eller bekvämt som ledamoten gör det till.
TT och SVT och Ekot och kvällspressen gjorde intervjuer och Leijonborg förklarade att han ställer upp för att partiet ligger väldigt väldigt illa till och att han är bekymrad för vad som händer med Sverige om det rödgröna alternativet tar över och att kampen mot gängkriminalitet kräver fortsatt Tidöstyre.
Och medan reportrarna avlöste varandra i kön till den gamle folkpartiledaren och sociala medier frossade i skämt om gamla liberaler som borde grävas upp ur sina gravar, fortsatte de dystra nyheterna om hans parti att droppa in.
Det är inte en alldeles enkel uppgift att bestämma sig för vilka dråpligheter som ska ingå i en text som denna och vilka som av ren hänsyn till en döende organisation bör utelämnas.
Noterbart är dock att liberaler numera tycks vara lika begivna som sverigedemokrater på att sticka knivar i ryggen på varandra.
En bandinspelning har läckt ut där Mohamsson medger att den nya pakten med SD inte är vad hon egentligen vill, att det handlar om överlevnad, ett parti som skvalpar runt på drygt en procent i opinionsmätningar måste göra någonting.
Stämningen på det mötet är fruktansvärd, någon vill veta om det var nödvändigt att ge Åkesson en kram, någon annan väser att ”det du gör mot mina barnbarn kommer jag aldrig förlåta”.
Möjligen finns det också anledning att nämna att Stockholm, Liberalernas i särklass största distrikt inte nominerar någon till söndagens förtroendeomröstning om partiledaren.
Mohamsson är inte nominerad. Ingen annan är nominerad. En tystnad som är nog så talande.
Mindre tysta är de anonyma röster som tillhör en anonym falang bland de 183 ombuden som ska rösta på söndag och som med en bojkott hoppas att det inte ska gå att välja om Mohamsson.
Jag antar att man varken behöver vara professor i medicin eller statsvetenskap för att dra slutsatsen att Liberalerna ligger för döden.
Leijonborg kan säkerligen få några kryss, men det räcker inte långt.
Och medan jag skriver dessa rader hör jag en gammal folkpartistisk hjälte, Lejonkungen, mannen som lyfte sitt parti från drygt fyra procent i valet 1998 till över 13 procent 2002, göra ännu en intervju.
Han pratar om att det gäller att rädda Liberalerna och ingen har hjärta att påpeka att det är för sent.