Birgitta Ohlsson kandiderar för C |
Värvningen av Birgitta Ohlsson skakar om
Inrikespolitisk kommentator
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Birgitta Ohlsson, många liberalers älsklingspolitiker, plötsligt kandidat för Centern i höstens val, intog i förmiddags riksdagens presscenter med ett milt leende, väl medveten om att en mindre politisk bomb just briserat.
Hon pratade om sin kärlek till det parti som fostrat henne, det parti hon var ungdomsordförande för, det parti som utsåg henne till olika ministerposter på Reinfeldts tid.
– Jag älskar Folkpartiet, men jag älskar mina liberala värderingar mer.
Aj, aj, aj. I den mån Liberalerna ännu har en vänsterfalang vårdas den efter det uttalandet i respirator, med begränsade möjligheter till överlevnad.
Den socialliberala drottningen, som lämnade partipolitiken för åtta år sedan och som så sent som härom dagen sa bestämt nej till att utmana Simona Mohamsson som partiledare för Liberalerna, fortsatte under sitt anförande att vrida om kniven i hjärtat på sitt gamla parti.
Ohlsson beskrev fredagen den 13 mars, då Mohamsson och Åkesson höll sin gemensamma presskonferens i samma rum som hon själv nu framträdde i, som en mörk dag för svensk liberalism, hon påpekade att Sverige om sex månader kan ha ett parti med rötterna i nazism i regeringen.
Bredvid sig hade hon sin partiledare Elisabeth Thand Ringqvist samt Jonas Naddebo, gruppledare för Centern i Stockholm, men det var som att de två inte fanns, de var reducerade till statister, rekvisita, närmast osynliga.
Det här var Birgitta Ohlssons show, vilket hon var väl medveten om, det var en uppenbart rutinerad politikers tillställning, hennes dom över sitt gamla parti var hård, hon ryggade inte.
Frågan är vilka konsekvenserna blir av Centerns stjärnvärvning.
Liberalerna tappar väl ytterligare några väljare, men de som hellre hade sett Ohlsson än Mohamsson som partiledare har med betydande sannolikhet redan flytt.
Icke desto mindre såras och demoraliseras ett redan svårt skadeskjutet parti ytterligare.
Strax före presskonferens viskade en ledande centerpartist viskade i kammarfoajén i mitt öra att en del moderater sannolikt lockas över.
Ja, kanske. Moderater som accepterar Tidöavtalet, men som inte vill se Åkesson & co i regeringen. Det är ju ingen tillfällighet att statsminister Kristersson inte vill prata om hur han tänker sig att regeringen ser ut i händelse av valseger i höst.
Det går också att tänka sig att ledsna liberaler som tänkt rösta på Magdalena Andersson nu tänker om.
Valresultatet och de efterföljande analyserna ger oss facit, men det går redan nu att slå fast att onsdagen den 18 mars är en triumf för Centerpartiet.
Hur mycket Ohlson tillför i sak återstår att se, hon är sjuk i cancer, hon berättade i dag att hon aldrig kommer att bli helt frisk.
Men symbolvärdet i denna rekrytering är inte obetydlig.
Efter de allmänna frågorna var det dags för enskilda intervjuer. En pliktskyldig liten kö ställde ett pliktskyldigt litet antal frågor till partiledare Thand Ringqvist.
Det var som att intervjuerna med Birgitta Ohlsson inte ville ta slut.
Hon är från dag ett sitt nya partis stora stjärna.