Sverige är idag något av ett skatteparadis för kapitalägare. Få OECD-länder har vare sig någon förmögenhetsskatt, arvs- och gåvoskatt, eller fastighetsskatt baserad på fastighetens värde.
Därtill ger staten särskilt goda möjligheter till kapitalstarka individer att ytterligare undandra sig proportionerliga bidrag till den gemensamma kassan. Reglerna för investeringssparkonto (ISK) ger mycket låg skatt för sparande genom aktier och fonder, medan komplicerade men generösa kanaler för lägre beskattning erbjuds den minoritet som kan skifta arbetsinkomster till kapitalinkomst (konstruktionen av de så kallade 3:12-reglerna).
Bägge de nämnda skatteventilerna har införts med relativt breda grupper som träffyta, vilket inte minst varit politiskt-retoriskt viktigt. De gynnar dock i allra högsta grad de bäst bemedlade hundradelarna av befolkningen. För något år sedan var det till exempel – trots sparformens folkliga appell – runt 35% av sparandet i ISK-systemet som kunde hänföras till den allra rikaste procenten.
Några decennier av denna inriktning på skattepolitiken har gett sitt bidrag till (men förklarar förstås inte ensamt) förmögenhetsfördelningen i landet. I Global Wealth Databook från Credit Suisse kan man till exempel konstatera att förmögenhetskoncentrationen i Sverige (mätt med det som kallas ginikoefficient) är den allra största i Europa. Någon oljestat vid Persiska viken........