Jag läste nyss Alia Trabucco Zeráns firade roman ”Rent hus”. Jag älskade allt med boken, förutom den rätt vedartade upplösningen. Efter andlös läsning låg slutet lite som blöt blyerts i munnen men skitsamma, jag älskade den ändå. I ”Rent hus” följer vi hembiträdet Estela García som förhörs om en flickas mystiska död. Men det här är inte en deckare. Det är en studie i hur man suddar ut en människa tills hon är bohag i källarförrådet, gammalt skivspackel eller en kattleksak utan batterier.
Kulturnytts recensent Katarina Wikars, som redan i januari kallade boken för årets bästa roman, beskrev det väl. Hur Trabucco Zerán lyckas skildra den urholkande känslan av att år ut och år in bli nonchalerad.
Estela García blir anställd hos en läkarfamilj i Santiago. Frun är ätstörd, herrn är känslokall. Under en tunn fernissa av sval artighet verkar båda behärskas av ett blint raseri som genomsyrar hela hemmet. Herrskapets barn har Estela förstås matat och hållit vid liv men så fort flickan har växt till sig brottar hon ner Estela och pressar in jord i hennes mun. Pysventilen är en sliten gammal hund.
När jag läst ut boken måste jag akut se om SVT-dokumentären ”Frida, en trotjänarinna” på Öppet arkiv. Alla borde se den.
Det varmaste han säger om Frida är att han uppskattar att hon inte verkar värdera sin lediga tid så högt
Trotjänare är den hushållsarbetare som varit länge hos samma familj, ända in i graven ibland. Frida är en sån. När filmen börjar är hon 76 år och har i 30 har jobbat åt sin arbetsgivare, en 94-årig läkare. Frida bor i ett skralt möblerat rum intill köket i Östermalmsvåningen som är full av antikviteter. Hon bär uniform och vita förkläden och niger åt doktorn och hans gäster. Frun i huset har dött, så Frida, som borde ha gått i pension för längesen, har bestämt sig för att jobba tills även herrn är saliggjord. Men doktorn lever tills han är 104. Frida flyttar in i sin allra första egna bostad när hon är 86 år gammal.
När doktorn innan sin död intervjuas om vad Frida betyder för honom funderar han en stund. Sen säger han att hon är en förutsättning för hans bekväma livsstil. Det varmaste han säger om Frida är att han uppskattar att hon inte verkar värdera sin lediga tid så högt. Han säger också ungefär: Vad skulle hon annars göra? Än att passa upp på honom alltså. ”Hon har inga kontakter eller intressen.”
Det visar sig förstås att Frida visst har både kontakter och intressen. Sina få lediga veckor om året ägnar hon åt att resa runt världen. En sommar reser hon Italien runt, en annan semester tar hon transsibiriska järnvägen till Moskva. I Skåne finns en uppsjö av vänner och familj som älskar och väntar Frida.
Man förstår att doktorn under de 30 åren som de bodde under samma tak inte lärde sig något alls om henne. Frida däremot är varmt fäst vid doktorn och i sitt livs första bostad har hon uppe flera inramade bilder på honom.
Man kan välja att få tyst behandling hos frisören och klicka i att Foodorabudet ska ställa maten utanför dörren
Både ”Rent hus” och ”Frida, en trotjänarinna” skildrar ett obarmhärtigt klassamhälle, en lågmäld och hövlig brutalitet. Kanske känns det avlägset. Det är lätt att skjuta ifrån sig med att Trabucco Zerán skildrar det chilenska samhället och att det i Sverige inte riktigt längre finns trotjänarinnor. Vi är bättre här tycker vi, vi är bättre idag.
Men möjligheterna att osynliggöra människor har samtidigt blivit nästan oändliga, teknologin erbjuder ständigt nya möjligheter att utplåna kontakten med den som utför tjänster åt oss. I dag finns den teknologiska möjligheten att slippa ens nonchalera människor, vi kan utplåna dem helt.
Man kan välja att få tyst behandling hos frisören och klicka i att Foodorabudet ska ställa maten utanför dörren, så kallade ”kontaktlösa leveranser”. När den Augustprisade förläggaren Anders Teglund tog jobb som cykelbud på Foodora under pandemin beskrev han att det var som att ta på sig en osynlighetsmantel, hans vänner såg honom inte på stan. Det finns kontaktlös kontorsstädning och du kan ställa in din Uber-förare på ”tyst läge”.
I dag finns nästan ingen ände på hur mycket vi kan sudda ut människor.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Anne Hathaway gav hela internet ursinnigt näsblod
LÄS MER:Min dagbok är ett småaktigt helvete av förtal och bantning
LÄS MER:Meghan vill rädda världen en nötkräm i taget
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
I dag kan vi utplåna människor med bara ett klick
38
3
03.05.2024
Jag läste nyss Alia Trabucco Zeráns firade roman ”Rent hus”. Jag älskade allt med boken, förutom den rätt vedartade upplösningen. Efter andlös läsning låg slutet lite som blöt blyerts i munnen men skitsamma, jag älskade den ändå. I ”Rent hus” följer vi hembiträdet Estela García som förhörs om en flickas mystiska död. Men det här är inte en deckare. Det är en studie i hur man suddar ut en människa tills hon är bohag i källarförrådet, gammalt skivspackel eller en kattleksak utan batterier.
Kulturnytts recensent Katarina Wikars, som redan i januari kallade boken för årets bästa roman, beskrev det väl. Hur Trabucco Zerán lyckas skildra den urholkande känslan av att år ut och år in bli nonchalerad.
Estela García blir anställd hos en läkarfamilj i Santiago. Frun är ätstörd, herrn är känslokall. Under en tunn fernissa av sval artighet verkar båda behärskas av ett blint raseri som genomsyrar hela hemmet. Herrskapets barn har Estela förstås matat och hållit vid liv men så fort flickan har växt till sig brottar hon ner Estela och pressar in jord i hennes mun. Pysventilen är en sliten gammal hund.
När jag läst ut boken måste jag akut se om SVT-dokumentären ”Frida, en........
© Göteborgs-Posten
visit website
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Belen Fernandez
Rami G Khouri
Mort Laitner
Rachel Marsden
Donald Low
Bradley Blankenship
Ali Fathollah-Nejad
Nikkei Editorial
Abbas Juma
Michael Kwet
